Så där ja!

Återigen har jag lyckats göra något utan att tänka mig för. Av ren omtanke faktiskt. På min nya arbetsplats finns det en hel hög färgpennor. Pennor som nu och då behöver vässas. De vässas inte speciellt ofta. Jag förstår precis varför. Nu. Jag gav mig på pennorna. Med en enkel pennvässare. Resultatet? Endast hälften av pennorna hade fått en fin spets när min tumme protesterade. Högt!

All friktion av dessa pennor gav en stor blåsa mitt på tummen. Tack för det!

Min stickmani håller i sig. Par nummer fem är klar. Nu vill yngsta dottern ha ett par också. Bara att ge sig på par nummer sex alltså. En perfekt ursäkt för att inte putsa fönster.

Nu är det bara en dag kvar av arbetsveckan. En hel helg ligger framför mina fötter. En helg helt utan planer. Om man bortser från allt som borde göras. Det gör jag. Bortser från allt alltså. Svärföräldrarna har plockat bort ett måste.

Äntligen är jag tillbaka där jag hör hemma! Där jag trivs som fisken i vatten. Två dagar i veckan ska jag vara där. På min gamla arbetsplats. Underbart!

Jag kände mig så välkommen när jag kom i dag. En chokladboll och coca cola stod på min plats. De känner mig väl, mina gamla arbetskamrater. Tack underbara ni!