Nu är det nära

Tänk för att min Pippi Långstrump har gult förkläde, grön tröja, en grön och en orange strumpa. Så det så! Undrar hur många barn som tycker att Pippi ser ut så? Jag antar jag kommer upptäcka det i morgon. Spännande? Nja, vet inte det jag. Det blir så här när munnen och hjärnan inte har någon kontakt med varandra. Munnen lovar saker innan hjärnan hunnit med. Det är inte så att jag är dum. Jag har bara otur när jag tänker. Just dom orden var ett mindre lyckat uttalande av en väldigt blond tjej i någon dokusåpa. Jag kommer inte ihåg vilken. Det spelar inte någon roll. Uttalandet är lite roligt. Just i det här fallet är det nog ganska passande också. Eller passande. Mitt överilade löfte är för en god sak. Men ändå.... Ja, ja, jag återkommer i frågan. När jag vet hur det gick. När jag vet om barnen av idag känner igen Pippi Långstrump. Min Pippi Långstrump.  

Bilden är lånad från internet

Jag stickar vidare. Med onda armar. Är tokless på att inte kunna göra någonting. Det gör verkligen ont i armarna. Men det skiter jag i! Raggisar nr.5 är på g nu.

Om det är stickningens förtjänst att saker och ting börjar falla på plats kommer jag aldrig sluta sticka. Jag kommer sticka dygnet runt. Jag kommer sticka i sömnen. Nej, nej, jag ägnar mig aldrig åt magiskt tänkande. Eller? Strunt samma. Stickningen har lugnat ner min spinnande hjärna. Äntligen!

Fast det är inte så konstigt att hjärnan lugnat ner sig. När jag stickar är det stört omöjligt att prata, titta på tv eller göra någonting annat. Det krävs full koncentration. Hela tiden. Annars trasslar jag in mig i stickorna och garnet. Men än har jag inte trasslat in mig. Det har Äsch. Naturligtvis. Hennes nyfikenhet blev för stor och nosen kom för nära. Vips, vaps hade hon garn runt nosen och gick i väg. Jag hade fullt sjå med stickningen så för min del var det omöjligt att rycka in. Jag är inte en sån som bara kan lägga ner stickningen. Då är jag helt över. Har inte en aning om vart jag var eller vilken typ av maska jag var på väg att göra. Då måste jag börja om. Som tur var satt ena tonårsdottern i närheten och tog tag i situationen. Puh!