Nattlig gäst

Vi har en eller flera gäster som smyger runt utanför huset nattetid. Det är spår kors och tvärs.

Från ena sidan av gården.

Till andra sidan.

Lite här.

Lite där. Även på loggången.

Runt äppelträdet ser det ut som någon gått bananas fullständigt. Jag har spanat. Jag har lurpassat. Jag har väntat på att lampan vid ladugården ska tändas, det sitter en rörelsevakt på den. Jag har kastat ut en och annan brödskiva. Jo, jag vet. Kanske inte det smartaste. Men till slut blir man desperat. Man vill se djureländet. Inte bara en massa spår. Men vad händer med brödkanterna? För borta är dom. Varje morgon. Och lampan tänds. Ibland. Då rusar jag mot fönstret. Som en iller på råttjakt. Men får jag se något? Annat än spår alltså. Nopp! En kväll lyckades jag dock se en räv. Eller rättare sagt rumpan på en räv. Över en snödriva försvann den. Men i går kväll. Då. Lampan tändes. Den kan ha varit tänd ett tag. Jag rusade mot fönstret. Likt ett barn på julafton som ser en välbekant skugga utanför fönstret. Tänkte att nu, nu skulle jag minsann få se. Och nog såg jag. Spår. När lampan tändes för andra gången var jag beredd. Studsade mot fönstret. Och där. På loggången var den. RÄVEN! Skuttade lätt på tå iväg och hämtade kameran. Nu skulle det fotas. Genom fönstret. För att inte skrämmas.

Vad bra det inte blev. Men visst ser man att det är en räv? Visst gör man det?