Kalenderdax

Även i år blev kalendern klar i tid. Men det var på det berömda håret. I år igen. Tänk att man aldrig lär sig. Om jag inte minns fel är det 17år sedan myndige sonen förärades med denna kalender. Mor slet som ett djur, kan man tro, för att få den klar i tid. Sedan har jag alltså i 17 år slitit med att få till 24 paket i tid. Ett år tyckte jag till och med att barnen skulle få ett paket var (dom var tre stycken då) så då var det 72 paket! Hur sjutton tänkte jag? 

Efter den här julen tror jag det är dags att avveckla det här med paketkalender. Yngsta dottern borde växt ifrån det då. Borde. Tycker jag. 

  

Sedan var det ju det här med julkalendern då. I dag börjar årets. Jag har inte sett första avsnittet. Än. Men det pratades julkalendrar här i morse. Tonårsdöttrarna har sin favorit genom åren klar. Mysteriet på Greveholm. Ena tonårsdottern skulle nog kunna se om den kalendern varje dag. Året runt. Varvat med Bröderna Lejonhjärta. Nej, det är inget större fel på henne. Hon bara är så. Visas det någon barnfilm av Astrid Lindgren på tv:n så nog sjutton ska hon se. Pojkvännen har mer än en gång fått det bevisat för sig. Det är bara att gilla läget liksom.
Jag har lite svårt att bestämma mig. Alltså om vilken kalender jag tycker är den bästa genom tiderna. Teskedsgumman var bra på sin tid. Reprisen alltså. Jag såg inte första året den visades! Trolltider satte sina spår. För visst kommer man ihåg frasen "hallå i örat det är Kotte"? Klasses julkalender lämnade spår som satt i ett helt år. Myndige sonen var endast två år när den gick men han fastnade för Klasse Kock-figuren. Det var Klasse Kock hit och Klasse Kock dit. Hela tiden! Allt skulle göras som Klasse Kock.
Kommer du inte i håg vilka kalendrar det varit genom åren? Titta här!

Jag har hittat den ultimata godiskalendern.

Känns som jag kommer vara lugn som en filbunke när julafton väl kommer.

Just nu är jag inte speciellt lugn. Känner mig faktiskt lite stressad. Varför vet jag inte. Kanske är det för att myndige sonen kommer hem på fredag. Vet att han vill ha gräddstuvad pyttipanna då. Min gräddstuvade pytt. Å jag har varken kokat en fåra potatis eller stekt en halv älg än. Det vill till att jag gör mängder. Maken och myndige sonen äter som ett helt skogshuggarlag när det är pytt. Enklast beskriver man det så här: dom äter tills dom inte kan andas. 

Jag klagade på alla minusgrader, fullt medveten om att det kunde bli värre. Det blev det inte! Gradantalet mer än halverades. Så nu är det nästan sommarvärme ute. Eller kanske inte riktigt sommar. Bara alldeles normal vinter. Som det ska vara alltså. Nästan. Det fattas en halvmeter snö. Men den kanske kommer. Till veckan.