Födelsedagen gick bra. De önskade rosa tofflorna med foder sitter numer fastväxt på hennes fötter. De andra paketen föll också tösen i smaken. Tack och lov.
Julshowen gick bra. Yngsta dottern och en klasskamrat till henne sjöng i kyrkan. Det är inte utan att jag var lite nervös. Jag menar, jag vet hur jag låter när jag försöker sjunga. Hemsk! Jag vet hur hon kan låta när hon sjunger hemma. Mindre hemsk naturligtvis men ändå. Det gick helt fantastiskt bra! Det var fint och lät jättebra. I mina mammaöron i alla fall.
Nu är jag trött på denna globala uppvärmning. Allt är upp och ner. Södra Sverige har bra mycket mer snö än oss. Och stackarna har minusgrader. Flera stycken. Minst fyra. Det är synd om dom. Eller? Här visar termometern på -27,9 nu. -27,9!!
Jo, det är sommartid på termometern.
Nu är det inte bara näshåret som fryser ihop kan jag tala om. Ska bli spännande att köra tonårsdöttrarna till bussen i morgon. På fyrkantiga hjul och med pedaler som sitter fast. Man får nästan vika ihop kroppen, knöla ner den under ratten och hämta upp dom från golvet.
Pratade med min morbror som bor i USA. Där hade dom fått två decimeter snö och ett gäng minusgrader. Sist det var snö och så pass kallt där var 1993. Så nog är det upp och ner nog. Även där.
Ryggen fortsätter göra gigantiskt ont. Varje rörelse är en plåga. Att sova går inte. Så fort jag försöker vända mig eller ändra läge vaknar jag. Tur vi inte har kamera i sovrummet. Kan tänka mig hur det såg ut i morse när jag lite snabbt skulle försöka ta mig ur sängen rullandes och ålandes för att stänga av klockan. Klockan som ökar volymen om man låter den fortsätta. Om jag haft någon hjärna hade jag inte fortsatt med städningen i dag. Det hade jag inte. Helt säkert. Men eftersom jag inte är utrustad med den lyxen började jag städa köket på morgonen. Inte en vanlig städning utan en julstädning. Du vet, torka av allt - högt som lågt. Som om julen uteblir om man inte torkar av ALLT. Som om.
Eftersom jag inte är utrustad med den bästa av hjärnor var det först nu i kväll som jag började fundera på hur i hela fridens dagar jag ska klara av att jobba i morgon. Jag har inte kommit på svaret än men det kommer säkert gå bra. Ryggvärken har med all säkerhet gått över till dess. Det tror jag. Nästan.
Yngsta dottern blev hemma från skolan i dag. Falsk krupp. Var helt säker på att hon växt ifrån det. Vad toklurad jag var då. Men det var nog sista anfallet. Det tror jag. Den här gången blev hon rädd. Det har hon aldrig blivit förut. Stackarn. Hon grät och såg alldeles förskräckt ut. Snudd på panikslagen. Hon lugnade sig ganska snabbt och efter någon timme var anfallet över. Nu återstår det att se om den obligatoriska förkylningen infinner sig. Det brukar vara så. Efter regn kommer sol. Efter krupp kommer förkylning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar