Årets sista timmar rullar....

...och hysterin nådde sin kulmen i detta hus under förmiddagen. Tack internet för det. Ingen händelse är för liten. Tydligen. Blixtsnabbt nådde nyheten om myndige sonens ändrade relationsstatus. Ja, den på fejsboken naturligtvis. "MAMMA, BRORSAN HAR ETT FÖRHÅLLANDE!", vrålade ena tonårsdottern från övervåningen. "VA?", grymtade maken och stegade raskt upp för trappen. "Har brorsan tjej?", hörde jag yngsta dottern fråga. Övervåningen var i ett totalt kaos. Det var nästan så jag såg hur de sprang om varandra för att hinna först fram till datorskärmen. Allt med en förhoppning om att få se en skymt av TJEJEN. Mamman som var helt hysterisk när myndige sonen försvann från jordens yta under ett dygn satt lugnt kvar i köket. På sin favoritplats. I hörnet. På favoritpallen. Och lyssnade på övervåningens hysteri.
"Hörde du?", vrålade maken. Ja, ok då, han vrålade inte men nästan då. Eller så sa han det bara. "Sonen har tjej", fyllde han på med. Jo, det var liksom svårt att missa. Inte ens en totalt döv människa hade missat denna nyhet som basunerades ut i vårt hus. Men jag fortsatte i mitt lugna tillstånd. Tyckte inte det var något att hetsa upp sig över. Grabben har skaffat tjej. Och? Han finns. Han är kontaktbar. Han har inte försvunnit. Han har inte gått upp i rök. Han har bara skaffat tjej. Och blivit så där larvigt kär. Antar jag. Det är väl alldeles jättebra. Men inte sjutton tänker jag kuta runt och basunera ut det. Det gör jag inte. Däremot. Som mamma måste man få göra vissa saker. Så är det. Har gjort det förut . Och inte sjutton skäms jag heller. Så det så! På med spionblicken bara. Sedan var det bara att kasta sig ut i cyberrymden och leta lite. Leta lite här och leta lite där. Vips hade jag hittat det jag sökte efter. Med en lagom retfull ton frågade jag maken om han sett TJEJEN. Naturligtvis hade han inte det. Han är inte med på fejsboken han. HAHAHAHA!! Han leker "våga vägra fejsboken". Han leker ganska ensam i den här familjen. Kan jag säga. Men som den snälla hustrun jag är visade jag maken en bild på den hysteriframkallande TJEJEN. Sedan har han varit tyst. Väldigt tyst faktiskt. Förutom när han lite retfullt berättade för tonårsdöttrarna att han minsann sett TJEJEN. Hade dom gjort det? Tack för den du! Efter det hade jag två döttrar som bönade och bad. Kröp och krälade. Grinade och skrek. För att få se BILDEN. Nä, riktigt så gick det ju inte till. Men det hade varit kul om det gjort det. Mer hysteri liksom. Som om inte hysterin vi hade räckte. Dom tjatade lite bara. Inte mer än så. Men lite konstigt är det. Att dom inte hittade BILDEN själv. Dom är ju också vän med myndige sonen på fejsboken. Det var ju där jag hittade BILDEN och NAMNET. Johodå, hon har ett namn. Det är säkert. Hon är nog en alldeles vanlig tjej. Som både rapar och fiser. Det tror jag.

Ja, det här gick ju bra. Jag hade tänkt skriva en sammanfattning av året som gått. Det blev ingenting av med det. Alls. Bara en massa svammel om vår lätt hysteriska familj. Om hur det kan gå när myndige sonen kärar ner sig. Utan att tala om det i förväg. Utan att förvarna familjen om vad som komma ska. Jag sätter in bilden i alla fall. Bilden jag hade tänkt skriva något fyndigt om. Bilden som skulle berätta om nyårsaktiviteterna. Vi får ta det senare. Jag får berätta hur det var. Och en annan sak. Jag ska ägna nyårsafton åt något väldigt viktigt. Jag ska utse en vinnare i min fantastiska överraskningstävling.

GOTT NYTT ÅR!

Så hörs vi nästa år! Attans så rolig jag är. Eller inte. Hur som helst. Rolig eller inte. Vi hörs på lördag.