Nu väntas det mest

Yngsta dottern väntar. Och längtar. Som bara den. Efter dagen med stort D. Hon tittar, tittar och tittar en gång till på påsarna med klappar i. Det är nästan så hon lyfter upp paketen med bara blicken. Ljudliga kommentarer duggar tätt. Tätare och snabbare än regndropparna i en störtskur. "Undra om det där är till mig?". "Åååå, vad jag önskar att det där är till mig". "Kan det inte bli fredag snart?". "Vilken tid ska vi vakna på julafton?". "Jag tycker vi kan äta frukost klockan 8.30". Hon. Som gärna sover till klockan 10. Annars. Nu tycker hon att vi ska kliva upp tidigt. Jag kan bara säga "lycka till". Att få upp tonårsdöttrarna den tiden blir inte lätt. Inte om man vill kunna prata med dom. Ja, och inte om man vill kunna röra sig i närheten utan att dödas av deras blickar. En liten sovmorgon tror jag är bra. Bara en liten.

Jag har ingen koll på dagarna längre. Till och från under dagen har jag varit helt övertygad om att julafton är i övermorgon. Skulle se ut det. Om jag ställde för julfirande en dag för tidigt. När skulle jag upptäcka misstaget? I bästa fall tidigt. I värsta fall mitt på dagen när mor, bror, brors sambo, tre brorsbarn, svärmor och svärfar inte har kommit. Kanske jag rent av hinner ringa och efterlysa dom. Strålande! Efter det blir det nog en inläggning på närmsta klinik. Inget julfirande för min del. Nej, vill nog till att jag lite illvasst börjar ta kontroll över min hjärna och väntar. Typ nu. Det vore bra.

Nu står nästan allt bara och väntar. Allt som kan göras i förväg är gjort. Ja, förutom matinköp då. Och de obligatoriska sista-minuten-julklappsinköpen. Men det väntar också. På sätt och vis. Granen står på altanen och väntar. Väntar på att komma in och få en värmechock. Väntar på att få börja barra.

 
Till och med tvätten väntar. Väntar på att bli torr och hamna i rätt garderob.