59 075!

Vi har varit på skoterutflykt. Jag och maken. Bara jag och maken. Inga barn. Inte så mycket som en barnhandske fick följa med.

Vi packade ner varm choklad, limpmackor, pimpelspön och lite maggot. Jodå isborren fick också följa med. Allt för att en dag på sjön skulle bli så lyckad som möjligt.

Tur man inte bor i den här stugan mitt i skogen. Den såg lite kall ut.

Mycket snö på träden var det. Väldigt mycket snö. Faktiskt lite väl mycket bitvis. Snötyngda träd hängde ner över skoterleden. Vilka fick den snön över sig? Naturligtvis. Jag och maken! Till och med i hjälmen fick jag snön. Kallt blev det. Burrrrr.

Men vi kom upp till sjön. Det var inte lika blött i dag. Nästan inte blött alls. Man kan säga att det var lika mycket vatten som fisk på isen. Inte så mycket som en fiskstjärt fick vi upp. Jag hade ett gäng smånapp. Mer än så blev det inte. Men vi hade en trevlig dag. Jag och maken.

Sen for vi hem. Förbi snötyngda granar. Som inte hängde ner över skoterspåret.
Vi hade ett mål. Ett sedan tidigare bestämt mål. Det var dags för TRÄNING. Johodå, nu är det dags. Dags att ta båtbojen på fullast allvar. Fy vad jag har gruvat mig. Nått så in i bängen att jag har. Gruvat mig alltså.

Väl hemma var det bara att byta ut skoteroverallen mot lite lättare och nättare kläder. Bara att bita i gräset. Spotta i nävarna. Gilla läget liksom.
Vi åkte till gymmet. Maken visade mig runt. Som om jag skulle lyfta skrot. Som om jag skulle komma ihåg något av det han sa. Som om jag skulle springa på löpbandet. Jag hade redan bestämt mig. Bestämt mig för det jag trodde skulle bli minst jobbigt. Crosstrainern. Den skulle jag ge mig på. Det skulle gå bra. Jättebra. Rent av gå plättlätt. Trodde jag.
Efter fem (!) minuter trodde jag döden var nära. Väldigt nära. Provade att ändra på inställningen. Det måste ju gå att få lite mindre motstånd. Trodde jag. Det gick inte! Eller. Det kanske visst går att få till. Om man förstår sig på sådana maskiner. Jag gör inte det. Jag fick vackert ha tokmotstånd. Maken då? Han spurtade på han. På sin crosstrainer. Som om han var helt utan motstånd. Det kanske han var. Utan att tala om det för mig. Intalade mig själv att jag borde klara tio minuter i alla fall. Tio ynka minuter. Det jag inte tänkte på var att jag redan hade stått ut i fem. Tappade nämligen tiden när jag fipplade med inställningarna. Skiten började naturligtvis räkna om från noll. Efter varje ändring.
När det äntligen stod tio minuter på maskinen från helvete hade det hänt något. Något högst märkligt. Jag log. Jag stod på maskinen från helvetet och log. Jag! Delvis log jag åt mina utomordentligt dåliga låtval. Visserligen inte medvetna men ändå. Jag hade bara balader. Hur lätt är det att ha lite upptempo till Curley Sue? Eller ännu värre Always look on the bright side of life. Jag blir visserligen väldigt glad av just den låten men att träna till den. Nja, jag vet inte det jag. Men jag log även åt själva tränandet. Det var banne mig roligt. När man väl hade kommit över näradödenupplevelsen.
I 20 minuter kämpade jag på. I 20 minuter och 2,5 kilometer!! Jäklar vad duktig jag var. Trodde max på tio minuter. Trodde inte jag skulle stå ut längre än så. Stod ut dubbelt så lång tid. Utan att dö. Var visserligen väldigt nära ett tag. Men det gick över.
Nu var jag odödlig! Det kan jag säga. Totalt odödlig. Klarade vad som helst. Så kändes det i alla fall. Så jag gav mig på roddmaskinen. I tio minuter. Leendes. Sedan for vi hem. Maken och jag.
Stannade till på macken för att köpa med oss mjölk hem. Jag gick in. Odödlig som jag var. Det odödliga gick över. När jag såg ansiktet på hon som har macken. Hon dubbeltittade på mig. Med stora ögon. Då insåg jag. På vad hon tittade. Mitt ansikte. Naturligtvis. Mitt jätteröda ansikte! Jag var nästan lila. Faktiskt. Hon såg riktigt rädd ut först. Tills jag talade om att jag var nytränad. Då såg hon riktigt lättad ut. Som om hon andades ut av lättnad.
Nästa gång jag ska träna köper jag mjölken innan träningen. Helt säkert!