Inkludering

Jag tycker inte om när man gör skillnad på folk och folk. Jag tycker riktigt illa om det. Genuint illa! Speciellt arg blir jag när man särbehandlar de som redan är "utanför gängse ramar". Jag har skrivit om det förut. Att jag kommer slåss för varenda unge. Som faller under benämningen funktionshindrade. Utvecklingsstörda brukar man också säga. Med "man" menar jag oss normalstörda. Vi som tror att vi är bättre och viktigare än andra människor. Jag kommer slåss för dessa ungar och deras rättigheter. Hela livet.
Nu verkar det som jag måste slåss för min egen del också. För att inte särbehandlas. Av mina arbetsledare. Man pratar om att skolorna måste bli bättre på att inkludera. Göra så att skolan faktiskt blir en skola för ALLA. Det är en fantastisk tanke. Att alla skolor ska vara skolor för ALLA barn.
Att komma dit kräver arbete. Ett idogt arbete för alla. Från ledningen ända ner till gräsrötterna. Det kräver också att alla har förstått vad inkludering är och varför det är så bra. Och varför det borde vara så självklart. Man måste också förstå att alla människor är lika mycket värda. Oavsett. Självklara saker kan man tycka. Men så är det inte. Det finns allt för många exempel på barn som far direkt illa i skolan. Allt för många föräldrar kan intyga om vilket helvete skoltiden har varit och är för deras barn.
Om man som arbetsledare tycker det är viktigt med inkludering i skolorna. Om man har anordnat studiedagar i ämnet. Om man har försökt lära all personal vikten av inkludering. Borde man inte leva som man lär då? Borde man inte inkludera alla? Även personal? Det gör inte mina arbetsledare. Dom särbehandlar sin personal. Hela tiden. Mer eller mindre.
Hur ska man få personal som särbehandlas att inte särbehandla andra? Hur ska man få sådan personal att förstå allas lika värde? När inte arbetsledningen gör det. I min värld en ganska omöjlig ekvation.
Du ska inte göra som jag gör, du ska göra som jag säger.