Alla kan göra något!

Flippade runt bland olika bloggar och hamnade här http://smulgubbe.se/?p=221 . Vet inte hur många gånger jag har förklarat krig mot affärer där man inte tar sig fram med en rullstol, fik där man inte kommer fram till bordet, alla dessa höga diskar vid kassorna, kassörskor som inte pratar med den kund som sitter i rullstol, affärer som har två våningar men ingen hiss, ja listan kan göras lång. Efter några år som personlig assistent till en helt underbar liten tjej (cp-skadad) har jag lärt mig otroligt mycket! Det viktigaste är nog att ALLT går att göra men ibland kanske det tar lite längre tid, måste göras lite annorlunda eller kräver några fler händer.

I vår lilla klass har vi varit på isfiskepremiär, bowlat, gått skogspromenader, åkt pulka, haft eftermiddagsdisco, fikat, julshopat, badat, arrangerat och genomfört pimpeltävling med en annan skola, åkt på klassresa (två gånger!) och lärt oss en himla massa om livet och självständighet men framför allt har vi otroligt roligt tillsammans! Mottot är "ingenting är omöjligt det tar bara lite längre tid ibland"

Jag tror att om vi som inte lever tillsammans med dessa underbara ungar tar en liten fight för deras rättigheter hjälper vi inte bara barnen utan deras familjer och kompisar också. Föräldrarna till dessa barn tampas med så mycket annat varje dag som vi andra aldrig kommer i närheten av, läkarbesök, kuratorträffar, arbetsterapeutmöten, logopedmöten, ortopedtider, habiliteringsplaner, ansökningar hos olika instanser, utprovningar av hjälpmedel, operationer, oro och en massa annat. Bara att säga ifrån när någon, oavsett ålder, använder olika förkortningar (cp, damp) och diagnoser felaktigt är en början. Att inte parkera på en handikapplats utan tillstånd, göra omgivningen medveten om att även de som sitter i rullstol kan höra och prata själv. Börja titta på vad dessa barn faktiskt KAN. Som assistent tycker jag att man ska ha klart för sig att målet är att göra sig själv arbetslös. Med det som mål sätter vi inte taket så lågt, vi lämnar mer utrymme för självständighetsträning och eget tänk. Jag tror att man blir duktigare på att vänta, vänta på att den man assisterar ska få chansen att prova själv och hitta egna lösningar och vägar. Hur många gånger har jag inte trott att min elev aldrig skulle lära sig det ena eller det andra? Minst lika många gånger som hon har visat mig vad fel jag haft!