Orättvis sjukvård

Vi fick en halvspännande resa. Jag, ena tonårsdottern och yngsta dottern. Vi hann åka 1,5 mil innan ena tonårsdottern såg något. Tre älgar. På älven. På isen alltså. En ko med två kalvar. Oansvariga mor. Dra med barnen ut på svag is.

Med ett nytt objektiv hade nog älgarna sett mer ut som just älgar än tre plumpar. Men dom är där. På isen. Lagomt när vi tänkte åka bestämde sig mamma älg för att vända och gå tillbaka till landbacken. Tätt följd av sina kalvar. När mamma älg hade kommit upp på fast land gick en av kalvarna genom isen. Hjärtat slog en extra frivolt. Skulle jag ringa efter hjälp? Hur sjutton skulle någon komma dit? Finns ingen väg där på andra sidan älven. Ju. Eller skulle jag avvakta. Kalveländet kanske skulle ta sig upp. Två eller tre gånger tog sig kalven upp. Bara för att gå igenom isen igen. Det var hemskt att stå och titta på. Vidrigt. Trots att jag inte tycker om älgar. Trots min fobi. Men att se ett djur i knipa är inte roligt. Oavsett vad det är för djur. Men så till slut. Till slut. Tar sig kalven upp ur vattnet och upp på torra land!
 

Efter en spännade resa väntade väntan på sjukhuset. En lång väntan. En halvtimmes extra väntan dessutom. Varför ska det vara så svårt att passa tiden? Som doktor menar jag. Är det läkaren själv som tror han är snabbare än han är? Eller har han en sekreterare som tror han är som en oljad blixt? Oavsett vilket är det tråkigt att vänta. Och vänta. Vilken tur att jag äntligen har fått fingrarna ur. Eller jag fått fingrarna ur. Det är mer affären som äntligen fått in det jag ville köpa. Objektivet är i min ägo! Så lite zoomning på blommor i sjukhuskorridoren var ett trevligt tidsfördriv.

Mottagningen vi satt och väntade utanför var:

Rätt gissat. Ortopeden. Med ena tonårsdotterns halgus valgus. Det var ett raskt besök. När vi väl kom in. Foten ska opereras. Punkt slut. I bästa fall inte förrän närmare sommaren. Så hon kan köra lite till och kanske hinna få körkortet innan. Men nog är det konstigt. Den andra tonårsdottern har också problem med sin halgus valgus. Men hon fick träffa en annan läkare på hälsocentralen. Han tyckte knölen var för liten för att det skulle skrivas en remiss till ortopeden. Rådet tonårsdottern fick var att använda stora skor!? För stora. Men enligt ortopeden är det inte storleken på knölen som avgör om det blir operation eller inte utan huruvida man har ont eller inte. Och ont har hon. Väldigt ont. Så  nu ska jag se till att den andra tonårsdottern får träffa samma läkare som skrev remissen till den ena tonårsdottern. Så hon också kan få slut på smärtan.

Jag ska ladda. Nu jäklar ska jag ladda. För lite fotografering i morgon. Men med min tur snöar det på tvären eller så blåser det pingviner i virvlar då.