Hysteriska tjejer

Här kommer den utlovade berättelsen om det som kan få alla tjejer och även myndige sonen i den här familjen att reagera lite udda.
I torsdags skulle en kompis till yngsta dottern sova här. Allt var frid och fröjd, yngsta dottern och hennes kompis lekte och hade kul när allt vändes upp och ner. Ena tonårsdottern som befann sig på samma våningsplan som kompisen och yngsta dottern vrålade rakt ut att jag måste KOMMA NU! Van som jag är att mina barn vrålar efter mig i tid och otid reagerade jag inte så fort som tonårsdottern tyckte att jag borde så hon vrålade en gång till att jag måste komma upp NU! Det var nu jag började fundera på om någon hade slagit sig illa eller om det hade gått sönder något som någon kunde göra sig illa på, om det bara hade varit så väl. Kompisen hade börjat kräkas helt utan förvarning, på golv och allt annat som fanns i hennes väg! Jag rusade upp bara för att konstatera att här vill jag inte vara och kompisen måste härifrån NU. Snabbt kommenderade jag (hemska mamman)tonårsdottern och myndige sonen att börja torka upp, jag hade ett annat mål i livet. Jag skuttade ner för trappen och fipplade febrilt med mobilen för att få fram mammans mobilnummer, här skulle det ringas ut en annan mamma som hade en smittohärd att hämta. Tonårsdottern som satt i köket med pojkvännen hade nog börjat förstå vad som stod på för hon undrade lite försiktigt och med viss panik i rösten om det var någon som hade kräkts. När jag fräste "ja, kompisen" mellan mina tappra men ack så misslyckade försök att få tag på mamman skuttade tonårsdottern upp från stolen och började rota runt bland kryddorna. Pojkvännen såg lite förvirrad ut men sa ingenting just då. Visps var den andra tonårsdottern och myndige sonen nere och vi mer eller mindre slogs om vem som fick tag på de dyrbara kornen först, här skulle smittan stoppas innan den fått fäste i våra magar! Vitpepparkornen yrde i vårt kök men pojkvännen ville inte ha.... Maken då? Han hade somnat på soffan och sov förmodligen sin allra skönaste sömn när jag började rycka i hans byxor för att få tag på hans mobil. Jag fick inget svar av kompismamman så nu skulle jag ha tag på kompispappan och det telefonnummret hade bara maken. Han vaknade naturligtvis och undrade vad sjutton som hände men tog snällt fram rätt nummer så jag kunde ringa, men inte heller kompispappan svarade. Nu var paniken riktigt stor, jag hade inga som helst planer på att ha någon kräkande kompis sovandes här!! Till slut stod jag med min mobil mot ena örat och makens mobil mot det andra, någon av kompisföräldrarna måste ju svara någon gång. Maken klev upp som en räddande ängel och tog på sig att sanera övervåningen, men det var inte utan att han morrade över vårt sjuka beteende. Han sa något om hur synd det var om flickebarnet som var tvungen att lyssna på oss hysteriska personer, hur liten och rädd man kan känna sig när man kräks och hur dumma vi var som inte tänkte på kompisen. Nu så här med lite distans håller jag med honom till fullo men just då tyckte jag att han var lite orättvis, jag hade ju fullt upp med att ringa kompisföräldrarna.
Kompisen blev hämtad av sin mamma till slut och jag kunde börja den verkliga saneringen. Händer skulle spritas, golv skulle inspekteras en extra gång, alla tänkbara ytor skulle spritas, händer skulle spritas en gång till och golvmoppen skulle klorinas. Pojkvännen rörde inte ens handspriten, hur tänkte han då? Självklart måste man sprita händerna, gärna flera gånger! Tonårsdottern och pojkvännen hade nog tänkt att fika innan helvetet bröt ut men efter en kräksväng vet alla i det här huset att äter gör man bara inte så pojkvännen blev utan fika den kvällen.