Tillbaka på banan

Poff! Så var blogger borta. Oåtkomligt. Nerkopplat. Och sen var ingenting sig likt. Jag hade fipplat lite med utseendet här. Lagt till lite finesser. Gjort mig för. Liksom. Nu är det borta. Som blogger. Poff!

Jag har inte varit borta. Jag har varit på föreläsning. På en fredagkväll. Jo, jag vet. Man kan tro att jag inte har något liv. Men det har jag. Det kan vara ganska mysigt med lite föreläsning en fredag. När andra kryper upp i soffhörnet. Och myser. Då sitter jag på en hård stol. Och fryser.

Men det är inte bara föreläsning. Det händer lite annat också. Ett och annat gruppsamtal. Lite materialtips. Lite mellansnack. Innan middagen.

Fint dukat. God mat. Bra service. Inget att klaga på med andra ord. Förutom orken. Och ryggvärken. Hos undertecknad. Men nu kan jag en hel del om lärmiljöer och lärstilar. En hel del som jag inte kunde förut. Eller jag kunde väl. Utan att jag visste vad jag kunde. Eller vad det hette.

Nio i morgon kör vi igång igen. Sovmorgon är ändå överskattat. Man kan ju för sjutton dra på sig liggsår. Eller bli biten av latmasken. 

Möten

Att promenera med musik i öronen är underbart. Att promenera med musik i öronen där man kan stöta på andra människor kan resultera i mer eller mindre konstiga beteenden. Jag vet. Jag har stött på folk när jag promenerat med musik i öronen. Och hälsat. Lite som Petter. Alltså rapparen Petter. Han som jag upptäckte i tv-programmet Så mycket bättre. Den Petter. Som sjöng/rappade "ska vi riva hela haket, såå klart". I just den textbiten rörs händerna upp mot taket. Du vet antagligen hur jag menar. Om du nu lägger till en promenerande tant i sina bästa år. Med musik i sina öron. BRA musik. Som ingen annan hör. Som ingen annan vet om. Nu börjar det bli lite pinsamt va? Nu börjar du ana vart det här är på väg. Och jodå. Det är på väg i just den riktningen. När jag ska till att hälsa åker alltså BÅDA mina händer upp i luften. Naturligtvis tätt följd av armarna. Sedan åker armarna upp och ner några gånger. Innan jag fattar vad jag precis gjort. Om jag skämdes? Inte en chans. Inte just då. I alla fall. Men jag undrade om den mötande såg vad jag gjorde? Om han nu tror att jag går på droger?

När den potentiellt pinsamma situationen var överspelad och näst intill bortglömd går jag in på macken här i byn. Alla som varit i närheten av en by vet att det inte är helt otroligt att man stöter på samma person mer än en gång per dag. Så blev det nu. Att jag stötte på en och samma person mer än en gång. Precis den personen jag hälsade på tidigare under dagen. Nu vet jag. Att han såg hur jag hälsade. Att han undrade vad i hela fridens dagar jag höll på med. Nu vet jag det. Men i ärlighetens namn. Den vetskapen hade jag kunnat vara utan. Helt säkert.  

Påverkade bebisar och döda plantor

Sitter och lyssnar på debatten rörande amning och alkohol. Jag tycker det är lite konstigt att man inte tycker 0,3 promille är farligt. Alltså att det "bara" går över 0,3 promille alkohol i bröstmjölken. Nu har inte jag följt denna diskussion speciellt noga. Det har jag inte. Men med detta lösryckta fragment, som mycket väl kan vara tokigt tolkat av mig,  rörande hur många promille som går över i bröstmjölken funderar jag. Vid 0,2 promille säger lagen att du är rattfull. Du får alltså inte köra bil. Du anses vara en fara för medtrafikanter. För andra människor. Med det framför ögonen får jag inte ihop det. Jag får inte ihop att man som förälder kan tycka det är helt ok att utsätta sitt barn för det. Att man ifrågasätter varför man ska avstå helt från alkohol under tiden man ammar. Man anser alltså att bröstmjölken är viktig. Men inte så viktig att man kan avstå alkohol. Att man gör sitt yttersta för att den enbart ska innehålla nyttigheter. Att man kan sätta barnet i första rummet. Under en begränsad tid. Är det nutidens föräldrar i ett nötskal? Man offrar ingenting av sitt liv och leverne. Till förmån för barnets. Barnet får vackert anpassa sig efter den familj det har fötts in i. Jag menar naturligtvis inte att man ska vrida sig krokig för att vara bebisen till lags. Så menar jag inte alls. Men om man vill att barnet ska anpassa sig borde man kunna göra det själv också. Ge och ta liksom.  

Oavsett vad alla dessa olika forskningar visar. Oavsett vad jag tycker. Allt beror ändå på vad man väljer att tro på. Vad man tycker passar sin egen livsstil bäst. Just nu anser alltså livsmedelsverket att det inte är farligt med några glas vin när man ammar. Om några år har man sett huruvida det blev några konsekvenser av detta eller inte. Som med "fettdieten". Som forskningen sa var så bra. Den var så fantastiskt bra från början. Nu är den inte lika bra längre. Efter några år har någon annan forskning sett de negativa konsekvenserna av allt fett. Om man nu väljer att tro på den forskningen.

 

Det är mina fingrar det sitter i. Döden alltså. Det måste vara så. Måste.

Varför blir det annars så här? Så fort jag petar på plantorna. Att vattna och snurra på krukorna går bra. Men börjar jag ens tänka tanken på att röra vid dom då händer det. Bladen skrumpnar ihop. Planterade om gurkplantorna. Resultatet lät inte vänta på sig. Döden..... Inte på alla. Än. Men det hinns nog med.

Börjar inse att det förmodligen inte blir några hemodlade gurkor i sommar. Köpta plantor är inte fel. Men det hade varit roligt att lyckas. För en gångs skull.

Äggfrukost

Ena tonårsdottern kom in med en påse i näven i går. Med ägg. Många ägg. Fina ägg. Väldigt fina ägg.

Men de var små. Pyttesmå. Om man jämför med ett vanligt hönsägg. Och det gjorde jag. Förstås.

Fick tydliga instruktioner hur jag skulle koka dessa. Så det gjorde jag. Och nu äter jag frukostägg på altan. I solen. Många frukostägg. För att bli mätt.

Kan tänka mig att det finns en och annan som skakar på huvudet nu. Kalles kaviar. Till kungaägg. Självklart. Om du frågar mig.

Klart och en bra bit på väg

Nu jäklar är det klart. Med målningen alltså. Det är så skönt. Såg kommentaren till förra inlägget, Aliel föredrog målade framför veande. På grund av spindlar. Eller som hon trodde. Att det var större risk att det dök upp spindlar i vedhanteringen än i målningen. Fel, fel och åter fel! Kan jag säga. Vet inte hur många spindlar jag har viftat bort. När jag har målat. Men det är många. Väldigt många. Och myror. Hujedamej.

Tusentals. Fast jag ser nu att det inte är lätt att se på bilden. Kanske blir det bättre om man klickar på den. Bilden alltså. Men det är inte bara myror och spindlar. Det finns andra äckel där ute i trädgården. Riktiga äckel. Som ryggraden krullar ihop sig av. För att dom är så äckliga. Sorkar. Fasen vad många sorkhål jag hittat. Överallt ju!.

Att vända ryggen åt ett sorkhål går inte. Man gör bara inte det. Det är som med kokande mjölk. Så fort man vänder ryggen till händer det något. I det här fallet kommer det förmodligen en sork uthoppandes. Rakt på mig. På ryggen. Uuuäääiuu!!

Jag har planterat om mina gurkplantor i dag. De har faktiskt växt. Det har börjat komma riktiga blad.

Nu hoppas jag att dom fortsätter växa. Mycket. Ofta. Hela tiden. Som tomatplantan jag fick av morbrodern. Den växer. Mycket. Den andra plantan jag fick växer också. Och blommar. Hela tiden.

Målande helg

Jodå. Jag gjorde det igen. Jag hade alltså, som vanligt, inte lärt mig ett skit. Jag målade. Med en av mina döttrar. Den här gången var det visserligen en av tonårsdöttrarna. Men gick det bättre? Gnälldes det mindre? Skulle inte tro det! "Det är ju hur varm som helst", "öööö, det är ju myror här, jag HATAR myror!", " nu vill jag inte måla mer", "det är så tråkigt att måla att jag blir på dåligt humör" och "jag vill inte vara på dåligt humör så jag går in och lägger mig en stund". Kvar stod jag. Ensam. Med penseln i handen. Blev det klart i dag då? Inte en chans. Det tog slut på färg. I burken med det misshandlade locket alltså. Jag ville inte förstöra ett lock till. Det vill man ju inte. Alls. Så jag satte mig på altanen och läste en bok. I solen. Det var betydligt skönare och roligare än att måla. Men berätta inte för mina döttrar. För guds skull.

Tonårsdöttrarna och maken har varit ute på veduppdrag i helgen. Det veas (talspråk) lite här och där nu. Ingen vill frysa till vintern. Alla vill duscha i varmvatten. Den här gången var det en pojkvän som fick lite hjälp. Dom är duktiga att stapla, tonårsdöttrarna. Från morgon till kväll. 

I dag har dom mest tyckt synd om sig själv. Det var ont här och det var ont där. Men jag förstår dom. Det gör ont. Så in i bängen. Man använder muskler man inte trodde fanns. 

I morgon ska jag måla. Igen. Må det bli klart någon gång. Men en sak gör jag inte. Öppnar färgburken. Det får maken sköta.   

Jag ska måla hela världen lilla mamma

Jag och yngsta dottern har målat. Eller målat och målat. Vi har visat lite intresse för att grunden ska byta färg. Vet inte hur jag tänkte. När jag tänkte att vi två skulle måla. På hysteriskt ojämn sten. Det är varken roligt eller lätt. Kallt var det också. Och inte hamnade färgen nödvändigtvis på grunden. Nej. Yngsta dottern målade lite här och lite där.

Som om jag inte var gråhårig innan. Men det blir bra. Med gråfärg. På grunden alltså. Bara någon orkar måla klart. Ställer mig väldigt tveksam till mig och yngsta dottern. Att det blir vi som målar klart.
Vi tar det från början. Jag hämtade en liten pensel till yngsta dottern. Hittade färgburken. Inne i bastun! Hämtade en liten burk att hälla färg i åt yngsta dottern. Nu skulle det hällas färg minsann. Nu skulle det målas. Skulle bara öppna färgburken. Bara. Hmpft. Det var inte så bara det. Alls. Tror alla verktyg som inte ligger i makens bil huserar i hans byxor. Ja, alltså inte i jeansen. I arbetsbyxorna. Inte en skruvmejsel så långt ögat nådde. Men skam den som ger sig. Hoppade ur skorna och studsade in i köket. Hämtade en kniv. Man är väl inte handfallen inte. Nu skulle burken öppnas. Pfft. Eller inte. Det var helt omöjligt att få upp locket till burkeländet. Det var bara att hoppa ur skorna igen, studsa in i köket och börja leta. Leta efter något som det gick att göra inbrott med. I en färgburk. Det fick bli en tång. Visserligen en avbitartång. Men det var det enda jag hittade. Nu jäklar. Nu ska burken öppnas. Och jodå. Jag fick upp burken. Hur locket såg ut? Tänker jag inte beskriva just nu. Om jag ens gör det, någonsin. Kan säga så här. Det håller inte tätt längre. Men målet nåddes. Burken var öppen och vi kunde börja måla. Tjoho! Fast riktigt tjoho blev det ju inte. Det blev mest "mamma jag fryser", "jag orkar inte", "det går inte att komma åt ju", "gör det något om det kommer färg på rören?" och "nu är jag hungrig". Det var inte jag som sa detta. Det var yngsta dottern. Men det hade lika bra kunnat vara jag. För fyy vad tråkigt och jobbigt det var. FYYY!!

Vi har inte bott här hela vårt liv. Det har vi inte. Vi flyttade hit för snart nio år sedan. För att öka vår livskvalité. Vi har inte ångrat oss en enda dag. Tror inte ens det finns något vi saknar. Jo, en sak finns det. Något som jag aldrig hade reflekterat över när vi fortfarande bodde kvar. Vitsippor. Vitsipporna saknar jag. Det finns vitsippor här också. Men inte i de mängder som det finns där vi bodde förut. Vitsippor hör våren till. Stora områden alldeles vita av sippor. Här är det knapps så man ser vitsipporna. Det gäller liksom att man vet vart de växer. Så. Mängderna av vitsippor saknar jag.

Staden vi kommer från är en kuststad. Med andra ord har vi levt väldigt nära vatten. Det finns vatten här också. Men på ett helt annat sätt. På ett, tycker jag, livligare sätt.