Jag ska måla hela världen lilla mamma

Jag och yngsta dottern har målat. Eller målat och målat. Vi har visat lite intresse för att grunden ska byta färg. Vet inte hur jag tänkte. När jag tänkte att vi två skulle måla. På hysteriskt ojämn sten. Det är varken roligt eller lätt. Kallt var det också. Och inte hamnade färgen nödvändigtvis på grunden. Nej. Yngsta dottern målade lite här och lite där.

Som om jag inte var gråhårig innan. Men det blir bra. Med gråfärg. På grunden alltså. Bara någon orkar måla klart. Ställer mig väldigt tveksam till mig och yngsta dottern. Att det blir vi som målar klart.
Vi tar det från början. Jag hämtade en liten pensel till yngsta dottern. Hittade färgburken. Inne i bastun! Hämtade en liten burk att hälla färg i åt yngsta dottern. Nu skulle det hällas färg minsann. Nu skulle det målas. Skulle bara öppna färgburken. Bara. Hmpft. Det var inte så bara det. Alls. Tror alla verktyg som inte ligger i makens bil huserar i hans byxor. Ja, alltså inte i jeansen. I arbetsbyxorna. Inte en skruvmejsel så långt ögat nådde. Men skam den som ger sig. Hoppade ur skorna och studsade in i köket. Hämtade en kniv. Man är väl inte handfallen inte. Nu skulle burken öppnas. Pfft. Eller inte. Det var helt omöjligt att få upp locket till burkeländet. Det var bara att hoppa ur skorna igen, studsa in i köket och börja leta. Leta efter något som det gick att göra inbrott med. I en färgburk. Det fick bli en tång. Visserligen en avbitartång. Men det var det enda jag hittade. Nu jäklar. Nu ska burken öppnas. Och jodå. Jag fick upp burken. Hur locket såg ut? Tänker jag inte beskriva just nu. Om jag ens gör det, någonsin. Kan säga så här. Det håller inte tätt längre. Men målet nåddes. Burken var öppen och vi kunde börja måla. Tjoho! Fast riktigt tjoho blev det ju inte. Det blev mest "mamma jag fryser", "jag orkar inte", "det går inte att komma åt ju", "gör det något om det kommer färg på rören?" och "nu är jag hungrig". Det var inte jag som sa detta. Det var yngsta dottern. Men det hade lika bra kunnat vara jag. För fyy vad tråkigt och jobbigt det var. FYYY!!

Vi har inte bott här hela vårt liv. Det har vi inte. Vi flyttade hit för snart nio år sedan. För att öka vår livskvalité. Vi har inte ångrat oss en enda dag. Tror inte ens det finns något vi saknar. Jo, en sak finns det. Något som jag aldrig hade reflekterat över när vi fortfarande bodde kvar. Vitsippor. Vitsipporna saknar jag. Det finns vitsippor här också. Men inte i de mängder som det finns där vi bodde förut. Vitsippor hör våren till. Stora områden alldeles vita av sippor. Här är det knapps så man ser vitsipporna. Det gäller liksom att man vet vart de växer. Så. Mängderna av vitsippor saknar jag.

Staden vi kommer från är en kuststad. Med andra ord har vi levt väldigt nära vatten. Det finns vatten här också. Men på ett helt annat sätt. På ett, tycker jag, livligare sätt.