Möten

Att promenera med musik i öronen är underbart. Att promenera med musik i öronen där man kan stöta på andra människor kan resultera i mer eller mindre konstiga beteenden. Jag vet. Jag har stött på folk när jag promenerat med musik i öronen. Och hälsat. Lite som Petter. Alltså rapparen Petter. Han som jag upptäckte i tv-programmet Så mycket bättre. Den Petter. Som sjöng/rappade "ska vi riva hela haket, såå klart". I just den textbiten rörs händerna upp mot taket. Du vet antagligen hur jag menar. Om du nu lägger till en promenerande tant i sina bästa år. Med musik i sina öron. BRA musik. Som ingen annan hör. Som ingen annan vet om. Nu börjar det bli lite pinsamt va? Nu börjar du ana vart det här är på väg. Och jodå. Det är på väg i just den riktningen. När jag ska till att hälsa åker alltså BÅDA mina händer upp i luften. Naturligtvis tätt följd av armarna. Sedan åker armarna upp och ner några gånger. Innan jag fattar vad jag precis gjort. Om jag skämdes? Inte en chans. Inte just då. I alla fall. Men jag undrade om den mötande såg vad jag gjorde? Om han nu tror att jag går på droger?

När den potentiellt pinsamma situationen var överspelad och näst intill bortglömd går jag in på macken här i byn. Alla som varit i närheten av en by vet att det inte är helt otroligt att man stöter på samma person mer än en gång per dag. Så blev det nu. Att jag stötte på en och samma person mer än en gång. Precis den personen jag hälsade på tidigare under dagen. Nu vet jag. Att han såg hur jag hälsade. Att han undrade vad i hela fridens dagar jag höll på med. Nu vet jag det. Men i ärlighetens namn. Den vetskapen hade jag kunnat vara utan. Helt säkert.