Nattlig gäst

Vi har en eller flera gäster som smyger runt utanför huset nattetid. Det är spår kors och tvärs.

Från ena sidan av gården.

Till andra sidan.

Lite här.

Lite där. Även på loggången.

Runt äppelträdet ser det ut som någon gått bananas fullständigt. Jag har spanat. Jag har lurpassat. Jag har väntat på att lampan vid ladugården ska tändas, det sitter en rörelsevakt på den. Jag har kastat ut en och annan brödskiva. Jo, jag vet. Kanske inte det smartaste. Men till slut blir man desperat. Man vill se djureländet. Inte bara en massa spår. Men vad händer med brödkanterna? För borta är dom. Varje morgon. Och lampan tänds. Ibland. Då rusar jag mot fönstret. Som en iller på råttjakt. Men får jag se något? Annat än spår alltså. Nopp! En kväll lyckades jag dock se en räv. Eller rättare sagt rumpan på en räv. Över en snödriva försvann den. Men i går kväll. Då. Lampan tändes. Den kan ha varit tänd ett tag. Jag rusade mot fönstret. Likt ett barn på julafton som ser en välbekant skugga utanför fönstret. Tänkte att nu, nu skulle jag minsann få se. Och nog såg jag. Spår. När lampan tändes för andra gången var jag beredd. Studsade mot fönstret. Och där. På loggången var den. RÄVEN! Skuttade lätt på tå iväg och hämtade kameran. Nu skulle det fotas. Genom fönstret. För att inte skrämmas.

Vad bra det inte blev. Men visst ser man att det är en räv? Visst gör man det?

Under jorden.....

.....har jag inte gått. Inte ens under snön har jag legat. Tappade helt enkelt lusten. Borta var den. Faktiskt har den inte riktigt kommit tillbaka än. Men. Det här går ju inte. Att ha en blogg och inte skriva. Så. Jag skriver några ord om vad jag gjort de senaste dagarna.

Jag har rullat köttbullar. Många köttbullar. Armen till trots. Jag menar. Vad gör man inte för sina barn?

Ja, jag vet. Dom är inte lika stora. På långa vägar. Men för att vara i stort sätt rullade med en hand ser de förbaskat bra ut!

Jag har fiskat. Med morbror som kom på besök. Det var nästan sol den dagen.

Jag fick en fisk. Inte morbror. Bara så ni vet. Men alltså. Jäklar i min lilla låda vad mycket snö det var. Lite synd att jag inte knäppte några kort från skoterspåret. Alla snötyngda träd som hängde över spåret skapade en sagovärldsliknande känsla.

Jag har haft vansinnigt tråkigt.

Och ja, då fotar jag dessa droppar. Men den DÄR bilden har jag inte lyckats ta än. Men så tråkigt som jag har så....

Jag har haft väldigt trevligt.

Jodå, det kommer en och annan artist även hit. Svårt att se vem det är?

Precis! Just han var det. Han med efternamnet jag aldrig lärt mig stava. Men nu. Nu kan jag. Efter en incheckning på fejsboken som gick så där (stavningsmässigt alltså) så sitter det. Vreeswijk. Jack Vreeswijk.

Äntligen onsdag

När man är skapt som mig är onsdag nästan den bästa dagen i veckan. Blod, sår, trauman och köttiga operationer på tv. Till familjens stora förtret visserligen. Men hallå! Det handlar om EN kväll i veckan. Att äta en god macka med ännu godare pålägg och dricka ett stort glas kylskåpskall mjölk till dessa program är vardagslyx. För mig i alla fall.

Flygande jägare

Vår altan är ganska hög. Flera meter på vissa ställen. Med snö på större delen av den. Det betyder att om något djur går dit syns det. Om det inte flyger. För några dagar sedan var det en räv och spankulerade på altanen. Jag såg spåren. Sedan kom det lite snö. Spåren försvann.

När man då möts av det här.

Och det här.

Då börjar man fundera. Vem är mördaren? Hur kom han/hon dit? Hur kom han/hon därifrån? Utan att lämna så mycket som ett spår. Jag har tittat. Tittat lite mer. Sökt. Efter spår. Sökt lite till. Men icke. Inte så mycket som ett litet tåavtryck hittar jag. Verkar vara något för CSI.

Snabb var dom. CSI alltså. Jag hann bara in och sätta mig vid datorn så kom de flygande.

Ivriga att hitta förövaren. Skipa rättvisa. Åt den mördade. Eller?

Nja. Verkar inte riktigt så. De flög bara förbi. Visserligen lågt. Men de flög bara vidare. Mot nya uppdrag. Kan man tro.

Likt en cowboy från vilda västern försvann de i horisonten. Bakom snötäckta träd. Mindre vilda västern känsla med all snö. Men ändå.

Mot alla odds

Svt har börjat sända en serie som heter Mot alla odds. Serien sänds på tisdagar och började förra tisdagen. Jag hade sett trailern för programmet. En gång. Tänkte att det där ska jag se. Sedan glömde jag bort det. Tills i natt. Såg första avsnittet och vet inte riktigt vad jag tyckte om programmet. Det är alltså tio funktionshindrade vuxna människor som ska ta sig 150 mil. Från Victoriafallen i Zambia till Skelettkusten i Namibia. Självklart följer det med en guide (läs storviltsjägare) och en läkare. I den här serien röstas ingen ut. Vilket jag kan tycka är lite synd. Inte för att jag tycker om utröstningar. Men det är ett bra sätt för oss tittare att slippa titta på dryga, egoistiska och allmänt jobbiga människor.
Meningen är att de tio deltagarna ska samarbeta för att nå målet. För att kunna samarbeta måste man bland annat ha en skvätt av empati, en skvätt sunt förnuft och massor av tålamod. Självklart förstår jag att under extrema förhållanden reagerar inte alla helt rationellt. Det förstår jag. Mycket väl. Men alltså. Om man inte kan förstå att vissa blir tröttare än andra. Att olika funktionshinder påverkar olika. Hur ska man då kunna samarbeta?   

Guiden (läs fortfarande storviltjägaren) verkade helt oinformerad om deltagarnas olika behov och funktionshinder. Hennes pådrivande och ganska, bitvis, högt ställda krav kändes nästan omänskliga ibland. 

Efter första programmet kan jag dock känna en stor respekt för deltagarna. Vissa mer än andra visserligen. De ställer upp i ett program som lätt skulle kunna tas för en freakshow. Vilket det inte är. Inte det jag sett i alla fall. Ett program som låter deltagarna testa sina gränser. Stundtals faktiskt spränga gränser och fördomar. Ett program där de får sitta i tv-rutan och prata om sitt privatliv. Om sitt funktionshinder. Kom på mig själv flera gånger under programmets inledning. Jag hörde inte vad som sas. Jag tittade men lyssnade inte. Jag satt och funderade på vad var och en av deltagarna hade råkat ut för. Som om det var viktigare än själva programmet. På tisdag sänds avsnitt nummer två. Då ska jag titta. Och lyssna. Hela programmet igenom.    

En mix av lite av varje

Jag slogs av hur internationellt vårt hem har blivit de sista dagarna. Plockade undan efter middagen och hörde amerikanskan prata i telefon. Naturligtvis via datorn. Som man gör nu för tiden. Hörde hur spanskan flödade ut i köket. Strax innan var det engelska som pratades. Samtidigt som svenskan ständigt låter. I bakgrunden.

I går gjorde jag något som jag inte gjort på väldigt många år. Jag besökte ett berg i en lite större stad inte helt nära oss. Det gäller ju att visa amerikanskan lite av Sverige.

Men jag vet inte jag. Om det är så mycket att se. När man bor i New York. Och kommer från Florida. Jag menar. Allt är så litet här. Fast vi har en fantastisk natur. Det har vi. Med alla berg och dalar. Och all skog.

Och en kustlinje nära inpå.

Vi stannande till vid den Thiländska paviljongen. Jag vet inte om det var paviljongen eller de snötäckta lägdorna som var mest fascinerande. Personligen tycker jag paviljongen.

I morgon ska vi åka skoter. Till en liten tjärn. Och grilla korv. Sedan ska vi gå på café. Och fika. Vad är det mer man borde göra/uppleva när man är i Sverige?

Kvällspromenad

Vi har ingen hund längre. Det är tomt. Och all lust att röra på kroppen försvann med Äsch. Men nu. Nu är det annat. Vi har hittat promenadsällskap. Jag och ena tonårsdottern.

En liten hund. Och en liten häst. Kvällen till ära fick myndige sonens flickvän följa med. Och provgå med hund. Ja, jag vet. Hon går mitt i vägen. Kommer man från New York ter sig nog våra vägar som rena ödemarken. Totalt riskfria liksom. Det kom en liten kommentar om att hon upplevde det som lite skrämmande. För att det var så mörkt. Hmpft. Det är ju lampor längs hela vägen.

I morgon ska yngsta dottern ta med sig amerikanskan till skolan. För att visa upp henne. Typ. Fast hon är listig den lilla dottern. Säger att det kan vara bra för de andra eleverna (och lärarna) att höra hur det låter när någon pratar engelska på riktigt.