En lång dag.

Det blev en lång dag. Ett tag trodde inte jag att den skulle ta slut. Någonsin. Dagen började med att jag fick hjärtat i halsgropen. Mina kollegor skrämde skiten ur mig. Kan man säga. Hur?

Jo, det är löjligt. Att bli rädd för en sådan. Jag vet. Men när den kommer rusandes över bordet. I fullt sken liksom. Bara så där. Då blir man rädd. Skiträdd. I alla fall jag.

Efter jobbet bar det iväg till en stad inte helt nära oss för ett besök på sjukhuset. I entrén pågår någon sorts ombyggnad. I stället för att ha en tråkig byggavstängningsvägg har de gjort så här.

Smart va!?

Självklart skrev ena tonårsdottern på väggen. Vad hon skrev? Ja det var inte riktigt vad de efterfrågade. "Jag är snäll".

Klockan 19.15 hade ena tonårsdottern tid. 19.15! Det ni. Inte undra på att dagen aldrig tog slut. Besöket resulterade i att ena tonårsdottern är uppsatt för operation. Hon också. Som en prio 1. Med kort varsel. Han är bra den där doktorn. Alla borde ha en egen. Inte nog med det. När han tittade på orsaken till att vi var där såg han en annan sak. Ett annat problem. Smart som just den här doktorn är tyckte han att det var lika bra att fixa det också. När de ändå opererade. Liksom. 

Efter besöket var vi hungriga. Och ville hem. Det fick bli en rask lösning. Inte nödvändigtvis den godaste eller bästa. Men en lösning.

Och nej, det tog inte så lång tid att det blev frukost. Serverar de ens frukost hela dagen? Som skylten säger.

Jo, vi tog en sväng för att fördriva tiden lite då vi var tidiga. Titta vad vi hittade!

Tv-seriens "Luftens hjältar 112" helikopter. Redo för nya uppdrag. Uppdrag där de räddar liv. Men allvarligt. Man väljer väl helikopter för att spara tid, komma till sjukhuset fort och ge patienten en hyfsat behaglig resa. Eller? När man åker helikopter till just det här sjukhuset gör man inte det. Åker till sjukhuset alltså. Man landar en bra bit därifrån. Sedan blir man omlastad till ambulans. För att ta sig till sjukhuset. Det tycker jag är lite konstigt. Lite.