Underbara söndag

Jag har varit på promenad med ena tonårsdottern och Äsch. En promenad from hell. Från början i alla fall. Att börja en promenad med en tokuppförsbacke är inte bra. Alls. För självförtroendet alltså. Man flåsar som en astmasjuk 90-åring. Ser ut som en nybastad finne. Känner sig totalt värdelös. Och då har man bara gått 100 meter! Man har liksom allt kvar. Men vi är kämpar. Jag och ena tonårsdottern. Vi trampade vidare. Trots andningsnöd, kramp och svettattacker.

Man gör fynd mitt i skogen ibland. Vem släpar ut en kamin i skogen? Och lämnar den? Visst kan det ha stått ett hus där men....

Nu kanske vän av ordning undrar vart resen av familjen höll hus? Dom åkte skoter. Jopp. Vi slet och gick. Det gjorde inte dom. Glidarna. Men å andra sidan fick dom ta matsäcken.

Självklart blev det korvgrillning. När vi väl kom fram.

 Hem var det plättlätt att gå. Nerför hela vägen!

Solen började gå ner. Men tänk så mycket bättre bilder det blivit med ett annat objektiv. Snart, mycket snart.

Nu är det bara en vecka kvar av ledigheten. Hur tar man bäst tillvara på dom ynka dagarna? Ska man försöka göra någon nytta? Tråkig nytta. Städa är vansinnigt tråkigt. Tråkiga saker brukar ju få tiden att stanna. Att kännas längre. Men att städa en hel vecka. Bara för att det ska kännas som två. Det verkar riktigt korkat. Till och med för att vara jag. Nej. Det blir till att hitta på något annat. Pilla lite i naveln, titta på tv och äta choklad. Kanske lufsa runt på en och annan promenad. Bara för att minska ner på båtbojsformen. Den är verkligen på väg tillbaka. Båtbojen alltså. Och med tanke på mitt senaste projekt vill det nog till att jag vandrar mer än lufsar. Det sägs att man går upp i vikt när man slutar röka. Och jag har slutat rökt. Japp. Det har jag. Förra söndagen drog jag sista blosset. Precis. Inte något fånigt nyårslöfte. Dom bryter man ju alltid. Utan ett vanligt löfte. Från mig till mig. Jag är så jäkla stolt över mig själv. Det går ju bra. Sjukt bra. Jag är så duktig!!