Ingen återvändo

Det är nu eller aldrig! Så känns det i alla fall. Det är nu båtbojen ska bort. Långt bort. Den ska inte bo hos mig mer. Den ska flytta hemifrån. Det bara är så.

Jag och tonårstjejerna har ingått en pakt. Ja, jag har dragit in dom i min noja. Det erkänner jag. Men alla mår väl bra av att röra på sig? Så är det väl? Det har i alla fall jag hört. Och säkert läst någonstans också. Hur som helst. Det är mycket roligare om man är fler. Så vi har ingått en pakt. 50 000 steg/vecka och person. Till att börja med. 

Det började bra. Eller inte. Normalt går jag en hel del på jobbet. Därför tänkte jag att 50 000 steg/vecka är lugnt. Grislugnt. Inte idag. Naturligtvis. Kom hem och kastade ett öga på telefonens stegräknare. 2341 steg. 2341!! Klockan fyra på eftermiddagen. Dunk, dunk, dunk sa mitt hjärta. Samtidigt lät det typ guuullp i halsen. Jag hade en himla massa travande framför mig. Hoppade i kängorna och gick till macken. Bara för att stöka undan några steg innan middagen.

Tittade på stegräknaren efter maten. 5021 steg. Det var bara att klä på sig och ge sig ut på trask igen. Den här gången fick jag dock sällskap av ena tonårsdottern. Den andra tonårsdottern åkte iväg för att spela badminton. Kan säga att vi gick en bit. Men rackarns så skönt det var. Jag hade gärna varit ute en stund till. Det ville inte tonårsdottern. Hon var nöjd.

Jag har alltså ett gäng steg till godo. Redan första dagen. Det är inte illa. Blåser det småspik kanske jag inte måste ge mig ut på promenad just den kvällen. Kanske inte.

Jag kom upp i morse. Det gjorde jag. Men det var ingen vacker syn. Jag tycker verkligen inte om att kliva upp tidigt på morgonen. Jag gör inte det! Men nu är första dagen gjord. Endast fem månader kvar till sommarlov. Precis fem månader. I dag! Perfekt att ha något att se fram mot.