Utflykt

Jag och ena tonårsdottern åkte ut i skogen.

Det har kommit lite snö. Det har det. Så pass att man nu kan åka skoter i skogen. På skoterspåret. Man får bara åka PÅ skoterspåret/leden. Inte på sidan av. Det ger sig själv. Åker man på sidan åker man rakt ner på stubbar och rötter. Det vet ena tonårsdottern. Hon provade det i dag. Det finns ingen botten. Ingen skarsnö. Bara kallsnö. Snö man kan blåsa bort. Om man har starka lungor.

Solen tittade fram. Det var så vackert. Som en vintertavla. Ända tills...

 ....ett träd kom i vägen. Ååå, vad jobbigt det är med omkullblåsta träd. Speciellt när man inte har motorsåg eller yxa med sig. Handen på hjärtat. Hur ofta har man med sig det? Egentligen? Jag har det typ aldrig. Men kanske ska jag stoppa ner en liten yxa. En liten söt tjejyxa. Det kan tydligen vara bra att ha.
Nu hade vi tur. Ena tonårsdottern och jag. Det var en annan skoteråkare som hunnit fram till trädet före oss. Han hade med sig en yxa han. En liten söt tjejyxa såg det ut som. Att han dessutom kunde använda den var ännu bättre.

Vi kom förbi trädet. Tack vare yxmannen.
Utsikten är inte helt fel när man kommer upp en bit i skogen. Riktigt vackert faktiskt.

Det blev en riktigt fin eftermiddag i skogen.

Nu kämpar jag mot ångesten. Börjajobbaångesten. Den har börjat visa sig nu. Borde sova. Det går inte. Inte alls. Jag bara gruvar mig för när klockan ringer i morgonbitti. Den kommer ringa. Helt säkert. Jag kommer vara trött. Vansinnigt trött. Med håret på ända, ögonen halvöppna, jättepåsar som hänger från ögonen ner mot näsan och en säckig kroppshållning kommer jag dra mig ur sängen och ner till köket. I bästa fall vaknar jag till där. Jag måste lära mig dricka kaffe. Hur det nu ska gå till. Det är verkligen inte gott. Alls. Jag hör ju kaffedrickare säga att de måste ha en kopp kaffe på morgonen så de vaknar. Så. Jag borde lära mig dricka kaffe. Nu.