Funkisveckan, inlägg tre

Det här med assistenter är en besvärlig sak. Som familj med ett funkisbarn måste man välja att släppa in en främmande människa i sitt hem för att få den avlastning man så väl behöver. "Men vad då, det kan väl inte vara några problem?", tänker nog många. Men om du funderar lite längre, skulle du vilja ha en utomstående hemma hos dig när du har veckans diskussion med maken? Eller när du bara vill kramas med maken och se så där vardagskär ut? Eller när du kommer ut från duschen i din fläckiga och halvsolkiga morgonrock?

När du som förälder har slutit fred med dina känslor gällande att ha en främmande hos dig, lärt känna personen i fråga, sett hur bra ditt barn och assistenten fungerar ihop, kanske lärt dig tycka om personen i fråga och kanske börjat jobba - då säger människan upp sig! Det finns allt för många personer som väljer assistentyrket i väntan på utbildning, drömresan eller det "riktiga" jobbet. Assistentyrket har i dag ingen självklar status vilket det borde ha med tanke på vad viktigt det faktiskt är. En assistent bär på ett enormt ansvar, inte bara över att bland annat träningen blir rätt utförd och medicinen ges på rätt sätt vid rätt tillfälle. En assistent kan ibland kännas som skillnaden mellan liv och död för föräldrarna. Assistenten kan vara den som gör att föräldrarna orkar vara just föräldrar, att de får den avlastning som behövs för att orka nästa dag eller natt eller att de faktiskt kan arbeta. Assistenten kan vara den som hjälper brukaren träna sin självständighet, hjälper till med träningen, sköter om medicinering och matning eller den som hjälper brukartonåringen att leva just ett tonårsliv med allt vad det innebär, smygrökning (ja, assistenter ska vara brukarens armar och ben när det behövs), första kyssen eller kompishäng. Att ta ett assistentjobb i väntan på något annat är oansvarigt! Att ta ett assistentjobb innebär att man ska ha som mål att göra sig själv arbetslös, att brukaren ska bli så pass självständig. Naturligtvis finns det många fall där det målet är orealistiskt men om man har det som mål i alla fall sätter man inga gränser utan ser möjligheterna!

Jag har varit assistent i skolan till en liten tjej i 4 år och har nog varit det än om det inte var så att hon och hennes familj flyttade från byn. Sommartid har jag under 4-5 år varit assistent åt en tonårstjej och skulle ha varit det i år också om det inte vore för vår korkade kommun. Den som läst ett tidigare inlägg vet att jag inte har bestämt mig för hur den här sommaren kommer se ut gällande den tjejen. En av anledningarna till att jag inte bestämt mig är att jag känner ett visst ansvar, ett ansvar för att föräldrarna ska kunna känna sig trygga när tjejen inte är med dom samt ett ansvar för att tjejen ska känna sig trygg med sin assistent. Det här med ansvarskänslan jag känner gentemot brukaren och dennes familj är något jag fått försvara många gånger. "Du tar på dig för stort ansvar", "det är inte ditt problem" eller "det är inte ditt jobb" är bara några exempel på kommentarer. Jag känner ett stort ansvar därför jag vet hur beroende föräldrarna är av min hjälp. JAG ÄR STOLT ÖVER ATT VARA ASSISTENT!