En gång var jag till Ullared.....

....och aldrig mer, tror jag. Hämta dig en kopp kaffe och en macka för den här texten blir lång känns det som.

Halv sju på fredag morgon hämtade bussen upp mig och två av mina kollegor, Kollegan satt redan på bussen tillsammans med övriga resenärer. Vi skulle hämta upp ytterligare två passagerare i en ganska stor stad inte helt nära oss innan bussen var full. Gissa om jag blev fundersam när det tillsammans med dessa passagerare dök upp ett dragspel och en gitarr. Vi hann nästan bara starta så började melodikrysset!? Vi kryssade till och från i sex timmar tror jag, om ens det räcker. Kryssandet varvades med kluringar och här kommer en där svaret ska bli ett kvinnligt förnamn: Anser hon orden elever och beteenden vara? Är fortfarande fascinerad av att det finns människor som fixar och planerar sånt inför en resa.

Det var bensträckarstopp och mat/fikapaus lite här och var så innan vi var framme i Ullared var klockan 22! Det var inte en helt igenom rolig resa men resesällskapet var trevligt och det blev många skratt. Eftersom jag är av den åksjuka typen satt jag således i ca 16 timmar och stirrade ut genom ett bussfönster, 6 rådjur, 1 morkulla och 4 älgar var vad djurlivet erbjöd - inte en björn och inte ett svin så långt ögat såg. När vi hade fått stugnyckel och sängkläder såg jag fram mot en stunds samkväm med mina stugkompisar där jag kunde sitta och prata samtidigt som jag faktiskt tittade på den jag pratade med men mina stugkompisar hade annat planerat. Det var som någon slags tävling (bortom min vetskap) om vem som kunde bädda sängen, borsta tänderna och somna fortast. Som tur var delade jag och Kollegan bäddsoffa och hon var i alla fall lite pratsugen, tack för det. Det märktes att även hon var trött för helt plötsligt började hon sjunga "diggiloo diggilej", i slow motion!! Kunde inte annat än gapskratta åt tilltaget. Klockan 23 var det bara jag vaken och inte var jag speciellt trött heller, det blev en hel del snurrande innan mina ögon stängdes för natten.

Klockan 6 följande morgon ringde väckarklockan i vår stuga, det gäller att kliva upp i tid om man ska hinna tvätta sig, borsta tänder, bädda ur sängar och städa ur stugan innan Gekås öppnar klockan 7, för naturligtvis ska man vara på plats när det öppnar! Om jag hade vetat vad som väntade är jag inte helt säker på att resan blivit av för min del.

Att fika frukost var ett äventyr i sig, vagnarna stod parkerade i dubbla rader utanför fiket, som naturligtvis låg strategiskt placerat mellan väsk- och damavdelningen. Jag insåg efter ett tag att det inte var en parkering för fikasugna utan en shoppingparkering. Man parkerar sin vagn på ett ställe för att sedan gå runt och plocka på sig de varor man vill ha. När famnen eller korgen är full går man helt sonika och tömmer ner allt i vagnen för att sedan fylla famn eller korg igen och tömma ut i vagnen för att sedan..... Ja, du fattar.

Det var alltså därför som i stort sett alla hade en eller flera varukorgar i sin vagn. Jag trodde det var för att undvika att små artiklar föll ur vagnen, dumma oförstående jag. Bilden ovan visar hur lite folk det var inne i varuhuset när vi kom dit fem minuter över sju. Jag trodde i min enfald att det skulle vara precis så lugn och fint hela dagen, återigen dumma oförstående jag. När klockan började närma sig nio var jag på gränsen till vad mina nerver och mitt tålamod klarar. Det spelade ingen roll vart jag gick eller hur jag gick så var det folk och vagnar ÖVERALLT!! Jag ville verkligen åka hem men bussen skulle vända hemåt tidigast kl.17, det skulle bli en lååång dag.

Entrén ser fjantigt lugn ut men skenet bedrar, bara 30 minuter senare var det kö så långt ögat såg.

Lyckades lura Kollegan att det var dags för mat när klockan var 11 så vi begav oss mot kassan för att checka ut, äntligen! Vi strålade samman med en annan kollega som hade huvudet på skaft och föreslog ett inlämnande av kassarna i vår buss som stod på parkeringen, klok kvinna det där. Därefter hittade vi ett matställe som hade vin- och ölrättigheter, kunde inte bli bättre just då. Efter mina och makens Stockholmsturer har vi utarbetat ett system som gör att även maken klarar av en shoppingrunda. Efter att du handlat och fått en påse får man gå och ta en öl, efter det pågår det en ständig jakt efter en shoppingpåse, till och med maken jagar påsar. Reglerna är således väldigt enkla; en påse = en öl och ingen påse = ingen öl.

Matkön var inte allt för lång så efter en halvtimme hade vi var sin bricka med en tallrik mat och en flaska öl, nu gällde det bara att hitta ett ledigt bord vilket inte var helt lätt. Till slut hittade vi tre platser vid ett barbord. Det bar sig inte bättre än att precis när Kollegan ställde ner sin bricka såg jag att ett vanligt bord var på väg att bli ledigt så vi bestämde snabbt att ett bordbyte var att föredra. Jag sa till Kollegan att gå dit med sin bricka så ingen annan skulle hinna före och hon grabbade tag i brickan snabbt, kanske lite väl snabbt för jag såg hur hennes ölflaska tippade. Allt hade kunnat gå bra om det inte var så att det stod en barnvagn med ett sovande barn i precis där ölen rann/sprutade ut! Jag var farligt nära ett gapskratt när jag i ögonvrån såg vår andra kollega som såg skrämmande gravallvarlig ut, det var bara att bita sig i läppen och kväva skrattet. Kollegan ojjade sig och satte av som en besatt efter mer papper för att kunna torka upp lite i den nu ölindränkta vagen. Pappan till barnet var inte speciellt uppstressad, han hade fullt upp med mobiltelefonprat, tack och lov för mobiltelefoner annars hade nog Kollegan fått höra både ett och annat. Efter en liten stund klev Kollegan upp och la en hundring i vagnen, samvetet kändes lite bättre efter det i alla fall. När vi var klara väntade fler affärer på oss, Kollegan återvände in på Gekås medans jag och den andra kollegan tittade runt i varenda affär som fanns runt Gekås område. Nu kan man tro att vi tyckte det var roligt med shopping men det var enbart tidsfördriv. Efter några timmars strosande var det dags för fika och eftersom vi hade försett oss med en påse var blev det även en öl. Vet inte om det berodde på ölen eller om hjärnan hade slutat fungerat för helt plötsligt var vi inne på Gekås igen. Nu var det lite lättare att ta sig runt bland hyllor och gångar men att ta sig ut var näst intill omöjligt. Kassaköerna var oöverskådligt långa och vi var nästan lite oroliga att vi inte skulle komma i tid till bussen men med tio minuter till godo satt vi på bussen.

Det var med väldigt blandade känslor jag satt på min plats i bussen. Jag ville så gärna åka hem men fy så jag gruvade mig för bussresan. 17.15 lämnade vi Ullared och klockan 7 på söndagmorgon klev jag av bussen utanför vårt hus.Lättnaden var STOR!!

Ångrar lite att jag inte skickade runt en lista i bussen, hade varit kul att se hur mycket pengar vi gjorde av med där nere. Skulle tro att notan slutade på sexsiffrigt belopp!! Om jag handlade något? Jo då, lite fynd hade jag allt med mig hem.