Det våras och nu är det dags att ta upp kampen igen!

Nu håller ån som går genom byn på att tina fram, ett säkert vårtecken! Andra vårtecken måste nog vara våra ansikten i familjen som envist lyser rosa även i dag och den nytvättade bilen som står på gården. Pojkvännen klarade inte av att se min skitiga bil längre så han tog och tvättade den. Båda tonårsdöttrarna hjälpte till lite från början men den ena tröttnade ganska fort. Den kärlekskranka tonårsdottern höll ut hela vägen, ivrigt påhejad av sin pojkvän.

Nu verkar lugnet ha lagt sig i vårt hus men än är det för tidigt att ropa "kusten är klar" till återhämtningsstunden, det kan komma ner några kvällshungriga tonåringar bäst vad det är.

Läste http://smulgubbe.se/ s blogg i dag (igen) och jag blir ofta berörd av hennes ord (gå in och läs själv!). Hon kan verkligen konsten att sätta ord på vardagen för en familj med ett barn som inte är normalstört. Att jag väljer begreppet "normalstörd" beror på att allt som oftast är det de med särskilda behov som nämns med ett begrepp, jag tycker att vi andra kan bli ett begrepp i stället. De normalstörda jag menar är de som gemene man kallar normal, jag vet inte vad som är normalt. I den bästa av världar skulle inga sådana begrepp eller gruppindelningar existera! Vet inte hur man ska få den stora massan att förstå hur värdefulla alla dessa barn och ungdomar är. Att man ska titta på vad varje individ KAN istället för att stirra sig blind på det individen inte kan. Så vitt jag vet är det ingen, eller i alla fall väldigt få, som fäller dumma kommentarer eller tittar med medlidande blickar på mig bara för att jag inte kan cykla på en enhjuling eller pratar flera språk flytande. Föräldrar till dessa icke normalstörda barn får allt för ofta höra kommentarer från omgivningen som vittnar om dåligt omdöme och bristande kunskap. Att ägna dagen åt lite shopping innebär ofta att man som förälder till dessa barn måste stålsätta sig för att orka möta alla okänsliga och rent ut dumma kommentarer och medlidande blickar som folk kastar. Allt för ofta verkar folk tro att bara för att man har ett barn med särskilda behov är man både blind och döv inför omgivningens kommentarer och blickar.
Vi måste alla hjälpas åt att få ett stopp på detta. Acceptera inte vänners dumma kommentarer, säg i från! Bläng på de du ser som kastar medlidande blickar. Prata gärna högt om vad korkad människor kan vara som inte förstår bättre, som inte förstår att uppskatta samhällets mångfald. Alla dessa barn och ungdomar har gett mig massor av glädje, värme, kunskap och tålamod. Få har lyckats lära mig så mycket om mig själv utan att säga speciellt många ord som dessa barn gjort. Läs gärna inlägget jag skrev den 15 februari "Alla kan göra något". Jag säger det igen, jag måste ha världens bästa arbete!!!!