Frånfall

Nog är det konstigt hur det blev. Jag menar att det blev som det vart. Det konstigaste är nog att jag inte kan skylla på någon annan. Hur gärna jag än vill. Det är jag själv som satt mig här. Det är jag pinsamt medveten om. Men ändå. Jag ska åka bort på fredag. Jag. Ska. Åka. Bort. Själv. Eller inte helt själv. Mor ska åka med. Det ska bli en sån där mor-dotter-helg. Men jag ska lämna familjen hemma. Alltså ska jag åka bort. Själv. När man ska åka bort måste man förbereda. Och det är precis där det konstiga kommer in i bilden. Att jag känner så. Att jag måste förbereda. Ingen i min familj är korkad. Ingen i min familj är analfabet. Alla kan mer eller mindre hantera teknikprylar som mobiltelefoner, datorer, ipod, tv, satellitmottagare, diskmaskin, spis och så vidare. Så det är inte det att jag inte tror mina familjemedlemmar klarar av knapptryckandet. Men se, tvättmaskinen får de bara inte röra. Någonsin. Om det inte handlar om att bära ut en obrukbar maskin för att ersätta den med en ny. Då får de gärna röra. Men inte annars. Det betyder att jag måste tvätta. Allt. Innan jag åker. Och det här med tvätt är inte lätt. När man bor med ett gäng tjejer. Ibland tror jag att deras kläder förökar sig i tvättkorgen. Det tar liksom aldrig slut. Hur många maskiner jag än kör blir tvättkorgen inte tom. Oavsett om jag tvättar sent på kvällen eller mitt på dagen. Eller om jag tvättar när ingen annan är hemma. Korgen hinner aldrig bli tom.