För två år sedan. Exakt två år sedan. Då levde vi intimt. Familjen alltså. Familjen som var van att ha ytor. Vana att ha fri luft mellan oss. Så att säga. Vi bodde i en liten lägenhet. Tätt ihop. Varför? Vi fick besök i vårt hus. Av en inte allt för trevlig varelse. Jo. Jag kallar den varelse. Snudd på en utomjording var den. Hussvampen alltså. Serpula lacrymans. Den gråtande. Personligen kallar jag den för jätteäcklet! Den tömde vårt hus. På allt! Även delar av ytterväggen försvann.
Köket och det som förut var sovrum. Inte mycket att bo i. Alls.
Det här var vårt sovrum. Innan besöket. Innan det blev utrivet, kapat, utkastat och återbyggt.
Sen blev det ett matrum.
Det här var köket. Innan. Eller som det heter - före.
Köket - efter.
För två år sedan var vårt liv ett mindre helvete. Vi förlorade inte vårt hem i en brand. Det gjorde vi inte. Men. Vi tappade vårt hem under sju månader. Familjen sattes på hårda prov. I mångt och mycket. På olika sätt. Den enda som tyckte det var som ett äventyr var yngsta dottern. Hon upplevde nog allt som en rolig och annorlunda utflykt. Att sova i en tältsäng var spännande. Och roligt. Att åka skoltaxi var ett äventyr.
Men vi fick flytta hem. Efter sju månader och tre dagar i en skokartong. Efter massor av beslut. Tjafs. Motgångar. Och en drös utgifter. Så kunde vi flytta hem. Äntligen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar