Minnesförlust kan straffa sig

Miraklet skedde! Jag svor lite tyst för mig själv när jag insåg att klockan inte hade nått 10 och jag faktiskt var vid medvetande. Det var bara att bita i det sura äpplet, stå sitt kast eller om man så vill - gilla läget och börja städa. Att det dessutom var mulet blev lite som grädden på moset, alla tecken på att det var läge för städning fanns liksom där. När jag kom till duschdörrarna visade det sig att jag drabbats av minnesförlust, när det hände vet jag inte men att det hänt blev jag medveten om på ett ganska obehagligt sätt. Trots den mulna himlen var det ganska varm och kvalmigt (vilket fult ord) så jag lämnade toalettdörren på vid gavel för att få in lite frisk luft. Stängde in mig i duschutrymmet för att skura av duschdörrarna och när jag står där med vatten runt fotknölarna och precis ska till att duscha bort skurmedlet kommer Äsch. Jaha, vad är det med det då kan man tänka. Det är nu minnesförlusten visar sig. Äsch är GALEN i vatten och började hoppa mot duschdörrarna för att fånga vattenstrålen, som var på insidan. Såg för mitt inre hur dörrarna gick i tusen bitar och hur jag i nästa sekund försökte få in en uppskuren och sönderskuren hund lite snabbt i bilen för ilfärd till närmsta veterinär. Paniken var nära kan jag säga! Stängde av vattnet, försökte mota bort Äsch samtidigt som jag ropade på ena tonårsdottern (förmodligen med lite lätt panik i rösten) att komma NU! Hon såg lite fundersam ut när hon såg mig ståendes i duschen flaxandes med armarna. "Ta hunden och håll henne härifrån!" var det första jag fick ur mig. Kanske trodde hon att jag plötsligt hade utvecklat någon sorts rädsla för Äsch för hon såg fortfarande lika fundersam ut. "Hon hoppar mot dörrarna och försöker ta vattnet" försökte jag förklara. Tonårsdöttrar ska man inte störa utan en ordentlig anledning det vet jag men jag tyckte att det här var en krissituation, det tyckte inte tonårsdottern. "Men varför säger du inte bara åt henne att gå härifrån?" sa tonårsdottern, som om det skulle hjälpa. Äsch skulle komma som skjuten ur en kanon så fort jag vände henne ryggen, det vet jag för i det här läget började minnet komma tillbaka! Tonårsdottern tog med sig Äsch och la henne på hennes plats med orden "kan jag gå nu?". "Det klart du inte kan, så fort du gått uppför trappen är hon ju här igen" sa jag lite lätt irriterad. Tonårsdottern fick vackert vara kvar tills jag hade skurat färdigt. Precis när jag var klar kom yngsta dottern ner med orden "vad gör ni?". Jag förklarade vad som hänt och trodde hon i alla fall skulle ha lite förståelse för det hela - pft! "Varför stängde du inte dörren bara?" var hennes kommentar. Ja, varför gjorde jag inte det? Skyllde på att jag var blöt om fötterna och att jag inte ville blöta ner golvet.

Trots lite stök, som helt berodde på min minnesförlust, är nu duschdörrarna skinande rena!