Karva lite här och karva lite där.

Jag har varit till doktorn med ena tonårsdottern nu på morgonen. Hon har ett födelsemärke på kinden/käken (ja, hon är född med det) som hon vill bli av med. Jag har i ärlighetens namn väntat länge på den här dagen, att hon inte vill ha kvar pricken över i. Pricken som omgivningen många gånger använt för att se skillnad på henne och hennes tvillingsyster. Det gick drygt 17 år innan hon fick nog, när hon var mindre tyckte hon att pricken var en del av henne men nu....

Jag förstår henne men det är med blandade känslor jag stöttar henne, hon kommer få ett ärr istället. I bästa fall är det en skicklig kirurg som utför ingreppet och bara lämnar ett litet spår. Hur omgivningen ska se skillnad på töserna efter detta ska bli intressant att se. När tjejerna gick på dagis var det så många som tittade efter pricken att båda tonårsdöttrarna vände upp ena kinden när någon frågade vad de hette, de hade väl sett hur alla tittade och ville underlätta.

När vi ändå var hos doktorn tog vi upp problemet med en ond knöl hon fått på ena foten så nu blir det röntgen för att se om den också ska opereras bort. Hmm, vet inte om jag tycker det är roligt alls att någon ska skära i mitt barn och nu låter det som det kan bli två ingrepp. Ja, jag vet, det finns barn som varit med om mycket värre saker och som allt för ofta utsätts för olika medicinska ingrepp. Vi har alla olika referensramar och mina ramar innefattar inga större ingrepp på mina barn, vi har varit förskonade från sådant tack och lov. För tacksam är jag tro inget annat!

Det närmaste operation jag har kommit med något av mina barn var när ovanstående tonårsdotter var några år yngre och halkade i en skateboardramp. Den andra tonårsdottern ringde mig (jag var hemma) och sa att jag måste komma för syster hade fått en sticka. Tyckte det verkade lite överdrivet att ringa efter mig för en sticka och sa därför att "den kan vi väl ta bort när ni kommer hem" och med det trodde jag samtalet var över. Tonårsdottern sa att jag måste komma, det gick inte att vänta. Suckande och svärande slet jag åt mig en pincett, kastade mig i bilen och åkte mot fotbollsplanen de befann sig på. När jag kom fram såg jag hur teaterapan, som jag tyckte hon var, låg på magen mitt på plan och grinade. Med en lätt irriterad röst frågade jag vart stickan var och dottern pekade på ena skinkan!? När jag tittade såg jag ju faktiskt hålet i byxorna och det var inte litet. Hon drog ner byxorna en liten bit och jag insåg raskt att det där var inget för min pincett. Det var bara att försöka få upp ungen på fötter och på något sätt få in henne i bilen, hon fick stå på knä i framsätet lätt hängandes över nackstödet. Vi åkte hem för att meddela maken att en färd till sjukhuset i en stad inte allt för långt från oss stod närmast på schemat. Tonårsdottern fick ligga på magen i baksätet hela vägen in, inte det säkraste sättet att transportera ett barn på men vad gör man när ungen inte kan sitta.

Gissa om kvinnan i receptionen på akutmottagningen tittade konstigt på mig när jag förklarade anledningen till vårt besök - en sticka! När jag förklarade vart stickan satt och att den var stor blev vi hänvisade att sätta oss i väntrummet men i samma stund som hon sa det insåg hon det omöjliga i det och ändrade sig till att vi fick stå och vänta. Vi lämnade akutmottagningen med en bedövad och hopsydd skinka (3 stygn) någon timme senare. Han, kirurgen, blev tvungen att skära lös stickan för den satt djupt och stenhårt fast. Och ja, jag fick ta tillbaka att hon var en teaterapa, den gången i alla fall.

Jodå, stickan finns kvar. Vi fick med oss den från sjukhuset, utan att be om det ens och receptionisten frågade oss på vägen ut om hon fick se den, ville väl se om den var så stor som vi sa.