....vi har kunnat haft om allt gått bra! Vi (jag, maken och en av tonårsdöttrarna)skulle tillsammans med goda vänner åka skoter till en sjö för att fiska och laga lunch ute i naturen, alltså njuta av livet. Nu blev det inte riktigt så bra. En skotertur till favoritfiskesjön tar normalt 30-40 minuter, i dag tog det drygt 2 timmar!! Det började bra, solen sken från en klarblå himmel och termometern visade på -4 grader. Vi packade skotrar och pulka full av fiskegrejor, mat och varm choklad. I pulkan satte vi den kvinnliga vännen eftersom hon nyss tagit bort gipset från sin fotled, där satt hon bekvämt och skulle få komma ut i naturen för första gången i vinter. När vi var ungefär 5 minuter från sjön körde första skotern fast, den som drog pulkan naturligtvis. Det fanns inget allternativ, hon var tvungen att kliva ur pulkan. Kan låta enkelt men det var säkert 80 cm djup snö och det är inte helt smärtfritt att stå på en nyligen avgipsad fot. Jag försökte trampa ihop så mycket snö jag kunde, med mina taxben och snö upp till höfterna var det inte helt lätt, för att hon skulle kunna kliva ur pulkan utan att sjunka ner. Det var nu det "roliga" började, att försöka få lös skotern. Vi puttade, drog, slet, gasade och bar men det enda som hände var att skotern sjönk djupare (vilket jag trodde var omöjligt). Efter omänskligt mycket slit fick vi till slut lös skotern, bara för att konstatera att tonårsdottern hade kört fast med sin skoter.... Till saken hör att vår skoter väger ett halvt ton och hennes väger ungefär lika mycket som en matkasse från Ica i jämförelse. Med andra ord var det betydligt lättare att flytta hennes skoter men alla var ganska slut av den tidigare händelsen så den vägde nog nästan lika mycket som vår då. När skotrarna var körbara igen var det bara att lasta in väninnan i pulkan och fara vidare, nu var inte fisket långt borta. Om vi hade vetat då vad vi vet nu hade det varit enklare att gjort upp eld och lagat mat där vi var och inte åkt vidare, helt enkelt struntat i fisket och åkt hem. Men nu visste vi inte det vi vet nu så vi åkte glatt vidare - i ca två minuter. Svosch, nu satt skoterj#¤%n fast IGEN!! Det var bara att ta fram taxbenen och trampa upp så väninnan kunde kliva ur pulkan IGEN. Det puttades, drogs, slets, gasades och bars IGEN och nu flyttade sig faktiskt skotern framåt, tack snälla. Vi var på väg att stoppa in vänninan i pulkan igen när vi konstaterade att vänninans make hade kört fast med sin skoter.... Varför måste skotrarna köra fast HELA tiden? Jag trodde att snöskotrar klarade av att köra i snö och det gör dom (i alla fall de flesta) - om det är sladdat och det var det inte riktigt där vi körde för vi missade skoterleden. Det blev till att lyfta och gasa för att få lös hans skoter som tack och lov vägde lika lite som tonårsdotterns ungefär. När äntligen alla skotrar stog på snön samtidigt (trodde vi i alla fall) andades eller flåsade vi ut. Då säger maken att han vill tala om något och gissa om vi suckade och faktiskt småskrattade när han sa att tonårsdotterns skoter satt fast. Den stog alltså inte PÅ snön utan den låg I snön! Nu insåg jag och väninnan att det kanske var lika bra att vi gick/linkade i sakta mak tills vi hade hittat skoterleden igen. ÄNTLIGEN, där var skoterleden!! In i pulkan med väninnan och iväg det bar - ca 50 meter. Pulk¤#¤n fastnade på en snöhög 200 meter innan sjön!! Ut med väninnan och knuffa/lyfta pulkan över knixen. Väninnan fick sätta sig på skotern sista biten och jag tog mina taxben och knölade in mig i pulkan för nu hade vi fått nog av ALLT.
Efter drygt 2 timmar var vi äntligen framme! Nu var det MAT som gällde och det fort, makarna var hungriga och med all rätt helt slut. Tänk vad gott det hade varit med kallt vatten nu istället för varm choklad. Som tur var började samtliga frysa som bara den så chokladen kom till nytta till slut. Efter en fantastiskt god sen lunch var det inte alla i sällskapet som var speciellt fiskesugna, väninnans make åkte hem. Han hotade med att sätta ut skotern på blocket under "bytes", han ville byta skotern mot en skottkärra med pulka. Vi andra tappra eller korkade i sällskapet åkte ut på sjön med det att hade vi slitit som vi gjort skulle vi minsann blöta krokarna! Ingen blir nog förvånad när jag säger att molnen hopade sig, det började blåsa och inte ett napp fick vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar