I väntans tider.

Tänk. I morgon den här tiden sitter jag i samma rum som myndige sonen. I samma rum! Nästan på dagen 13 månader senare. Liksom. Att man inte gått sönder. Fallit till golver i en blöt pöl. Av saknad. Men man gör inte det. Man går vidare i livet. Med myndige sonen i ett annat land. Man hittar en vardag. Man lär sig leva utan. Men ändå med.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa föräldrar som mist ett barn. Alltså inte till en annan stad eller ett annat land. Utan verkligen förlorat ett barn. Dessa föräldrar skulle med all säkerhet ge vad som helst för att få ha sitt barn kvar. Oavsett om barnet bodde i ett annat land. Då kunde de hälsa på. Prata. Se. Följa barnets väg in i vuxenlivet. Kanske är det vetskapen om alla dessa föräldrar som gör att jag inte faller i hop. Att jag kan se positivt på myndige sonens bortavaro.
Jag kommer njuta av varje sekund vi tillbringar tillsammans. Var så säker!