Så gick det

För er som undrar. Operationen blev av och den gick bra. Det var lite slitigt ett tag för mig och ena tonårsdottern. Att vänta. En sköterska ringde för att tala om att operationen gått bra och att andra tonårsdottern hade kommit in på uppvaket, väldigt trött. Det blev bestämt att hon skulle ringa när dottern hade vaknat till och var redo att åka hem. Så vi väntade. Och väntade. Träffade på en arbetskollega som vi fikade med och som hjälpte oss fördriva lite tid. Tack för det! Sedan väntade vi lite till. Gick till parkeringen och betalade för lite mer parkeringstid. Och väntade. Och betalade lite mer parkeringspengar. Och väntade. Och betalade ännu mer parkeringspengar. Sedan suckade vi. En tyst oro pågick inombords hos oss båda två. Ingen av oss satte ord på oron. Ingen nämnde den. Den gnagde. Den molvärkte faktiskt ett tag. När det hade gått två timmar var det inte roligt längre. Nu var det nästan så jag gruvade mig för att telefonen skulle ringa. Oroade mig för vad rösten skulle säga. Vilket tonläge den skulle ha. Till slut ringde den. Samma sköterska. Samma glada röst. Tack och lov! Vi fick komma ner till uppvaket och träffa dottern. Som var trött och lite blek om nosen. Men som ville hem. Nu. Kanylen i handen skulle bara tas bort först. Det är fort gjort. Och smärtfritt. Oftast. Precis när kanylen var ute såg jag att andra tonårsdottern tappade den lilla färg hon hade i ansiktet. Askgrå kan man beskriva hennes ansiktsfärg. Utan att ljuga. Men efter en snabb fråga om hon mådde bra klev hon upp. För att åka hem. Lika fort tuppade hon av. Tvärt. Sköterskan och jag såg det samtidigt och med förenade krafter var hon tillbaka i sängen. Med kryckorna. När huvudet nådde lägsta punkten började hon vakna till med orden "jag hör nästan ingenting". Det var inte utan att jag skrattade till lite. Färgen började komma tillbaka.
Det blev inga kryckor till bilen. Det blev rullstol. Som den värsta Hollywood-rullen liksom. Men utan paparazzi då.

Rullstolsrally!!

Nu har hon ont. Väldigt ont. Det är svårt att glädja sig över att det äntligen är gjort. Men det kommer. Så småningom.