Det var det här med recensionen av Takida

Recensionen med stort R missade jag. Den som resulterade i att ett band polisanmälde recensenten. Precis den recensionen missade jag. Tills jag snubblade över den i går. Vill du läsa den? Gör det här. Tyvärr har de valt att ta bort delen som ligger till grund för polisanmälan. Den som lyder "och det är då man på riktigt börjar fundera över hur många år man behöver sitta inne för överlagt mord i Sverige". Huruvida bandet gör rätt eller inte som anmäler tänker jag inte gå in på. Däremot hur recensenten valt att beskriva sångarens röst. "Ibland varierar han sig genom att slänga in en dos skitnödighet eller Downs syndrom i rösten".
I många år har jag försökt få människor att använda andra ord än diagnoser som skällsord. En diagnos är inte en personlighet. En diagnos beskriver inte ett beteende.
När en recensent använder sig av Downs syndrom för att beskriva något, som han tycker, låter dåligt blir jag ledsen. Har vi inte kommit längre? 2011.

Bilden är lånad här

Har inte detta glada gäng visat motsatsen? Visat att oavsett vem du är räknas du. Att alla har samma värde. Att alla duger. Att man visst kan. Bara någon tror på en och ger en möjligheten.

Recensenten i fråga har mött kritiken, bland annat, angående texten om Downs syndrom. Du kan läsa om det här. Han skriver bland annat att han "kan till viss del förstå er ilska". Varför han använt just Downs syndrom? Som jag tolkar det han skriver upplever han att de med Downs syndrom "har svårt att förmedla sin lyrik på ett tydligt vis", därför använde han sig av just Downs syndrom för att beskriva sångarens, i hans ögon, brister. Kanske är det bara jag. Kanske inte. Men jag tycker att den ursäkt han försöker sig på faller platt.