Nedräkning pågår.

Nu är det fem veckor kvar av ledigheten. Fem veckor. Jag suckar och tycker det är kort tid. Sedan tänker jag efter och inser att det är en vanlig semesterperiod. Den tid de flesta har som ledighet. På hela året. Jag har sju-åtta veckor på sommaren och två-tre veckor på vintern. Det är inte synd om mig. När man tittar så. Det gäller bara att titta ur ett annat perspektiv. Vilket inte är helt lätt alla gånger. Nu börjar jag få panik. Man borde gjort något. På sin lediga tid. Tagit tillvara på tiden liksom. Jo, jag vet. En resa till den gröna ön har jag pratat om. Men. Som förra inlägget sa. Det är inte alltid det blir som man tänkt sig. En hel del mindre omständigheter har satt käppar i hjulet. Resehjulet. Att vi ska åka vet vi. Vi vet bara inte när. Andra tonårsdotterns operation måste bli gjord först. Så är det bara.

Borde jag stressa upp mig? Borde jag hitta på något? Är det viktigt att komma tillbaka efter en ledighet och kunna redovisa för alla resor man gjort, alla saker man sett, allt man upplevt och all exotisk mat man ätit? Jag tycker inte det. Jag tycker man ska komma tillbaka pigg och utvilad. Det blir jag när jag kan ta dagen som den kommer. Göra saker när andan faller på. Äta det jag vill. När jag vill. Så det får nog bli så. Att jag lutar mig tillbaka. Igen. Och njuter av ledigheten.