Regeln om livets små...

Men alltså. Hur tråkigt får man ha? Lagligt. Finns det verkligen ingen regel på hur tråkigt man får ha? Fast det kanske är tur. Att det inte finns någon lag. Tänk alla pengar man skulle få böta bort. Skulle man i egenskap av förälder bli tvungen att betala barnens tråkböter också i sådant fall? Nä, fy! Någon sådan lag vill jag inte ha. Men man kanske skulle uppfinna en sådan lag att ha här hemma. Då skulle säkert barnen lättare hänga med på olika utflykter och påhitt. Bara för att slippa böta liksom. Eller så skulle dom tycka att det är hur kul som helst att bara sitta och tomstirra.
Kommer det några och hälsar på tror dom att barnen i det här huset går på valium eller något annat nedåttjack. Då blev man väl anmäld. Och vips var barnen omhändertagna. Ingen socialsekreterare i världen skulle tro på barnen. Och definitivt inte på någon av oss föräldrar. Inget ont om socialsekreterare men de verkar inte tänka och prioritera som oss andra alla gånger. Och att lyssna på barnen tror jag inte står högs upp på en socialsekreterares prioriteringslista. Vad dom nu har på den listan. Det har man undrat mer än en gång. Faktiskt.

Nej. Någon lag mot tråkigheter blir det inte i det här huset. Jag fortsätter ha hur tråkigt som helst ett tag till. Vad sjutton hittar man på när det är så tråkigt som det är i dag? Kan inte påstå att inspirationen flödar. Den droppar inte ens. Med tanke på båtbojen borde jag gå ut och gå. I rask takt. Men det vill jag inte. Eller. Vill och vill. Jag vill gå men inte längs en trafikerad väg. Jo, jag vet att det finns skoterspår. Men har du provat att gå i ett skoterspår? Nu? Det finns inte någon riktig botten i spåren än så man sjunker ner en bit för varje steg. Det är jobbigt. Skitjobbigt. Jodå, det är säkert jättebra för båtbojsutrotande. Men det bryr jag mig inte om just nu. Det är jobbigt!! Och tråkigt. Så det så. Tjolahopp, tjolahej så betedde man sig som en treåring. Fort var det gjort. Och skönt. Alla skulle få vara tre år ibland. Tänk att få slänga sig på golvet inne på ica när man inser att falukorven som det var kanonpris på är slut. Att få ligga där sparkandes och skrikandes. Tills ilskan lagt sig. Eller tills en curlingexpedit sänkt priset på en annan falukorv och stuckit den under nästan på en i hopp om att man slutar sparka och skrika.