Det tar sig sa mordbrännaren

Det växer. Så pass att de köpta gurkplantorna i dag fick lite större krukor. De jag planterade växer också. än så länge. Tomatplatorna börjar visa små tecken på att vara på väg att blomma. Chiliplantan växer. Så det knakar faktiskt. Jag tog inte fram någon pensel. Jag letade inte upp några villiga flygfän som ville hjälpa de små blommorna att bli något annat. Jag nöp helt enkelt ihop blommorna. Lite försiktigt. Hur det gick? Det är på väg små chilifrukter.

Med andra ord är jag på väg att bli en chilimorsa. För det borde jag bli va? Som fixade blommorna.

Blåsig dag

Det blåser i dag. Mycket. Väldigt mycket. Och intensivt. Att fota blommor, bin och humlor går inte. Alls.

Men jag hittade en hyresgäst. Som nog bott hos oss ett tag. Utan vår vetskap. I en etta utan några som helst bekvämligheter.

Hon flyttade nog in i våras. Och hon verkar trivas. För nu är hon inte ensam längre. Det är ett fasligt flygande. Ut och in. Hela dagarna.

Snabbt går det också. Jag hinner inte riktigt med. Men skam den som ger sig. Tänkte jag och ställde mig i stormen för att vänta. Vänta på att hon skulle sitta still. En liten stund bara.

Visserligen lite suddig. Men hon är där. På bild. Med mat i näbben. Spanandes efter fiender. Innan hon flyger in till sina ungar.

Lika snabbt är hon ute igen. På jakt efter mer mat. De verkar hungriga de små. Väldigt hungriga.

08.29

Det är tiden då allt stannade av. För en stund. Det var då fick jag telefonsamtalet jag inte ville ha. Hörde rösten jag inte ville höra. Rösten som sa att andra tonårsdotterns operation måste flyttas fram. Till när? Ingen vet. Livet blev ställt på vänt. Bara så där. Herr Doktor beklagade. Herr Doktor förstod. Men vad hjälper det. Andra tonårsdotterns våndor inför operationen får fortsätta. På obestämd tid.
Vad gör man när man får en dag över? När det inplanerade uteblir. Hur tänker man om? Jag vet inte. Det blir väl till att åka och handla. Handla det jag hade tänkt handla när andra tonårsdottern låg på operationsbordet. Sen får jag sticka. Sticka på raggsockarna. Som jag hade tänkt göra i väntrummet.

Omladdning pågår

Hur laddar man om för att placera ännu ett barn på operationsbordet? Inte en aning. Om du frågar mig. Fjärilarna i maggropen är de samma. Gnaget i mellangärdet är på plats. Och inte är jag det minsta trött. Det blir som förra fredagen. Trött som ett svin när klockan ringer. Efter tre timmars sömn. Men den här gången har jag packat ner stickningen. För att ha något att göra. Under den långa väntan. Som känns som en evighet. Kvar att packa ner är lugna nerver, ett glatt humör och en ängels tålamod. Svårast att hitta är dom där lugna nerverna. Vet aldrig vart jag lagt dom.

Är man ledig så är man

Det här med att fota humlor. Jag tar tillbaka att det. Att det skulle vara lätt. Humlor är inte långsamma flygare. Alls. De är värre än getingarna. Swosch. Swisch. Hit och dit. Fram och tillbaka. Upp och ner. Innan jag hinner reagera.

Men jag fick en i luften. Suddig visserligen. Getingar däremot. Bara man klarar av att stå stilla. Och studera dom. Då går det ganska bra att fota. Ganska.

Skärpan är inte här den bästa. Men vem bryr sig? Inte jag just nu. Men när jag väl lyckats med en bra bild. Då. Då gråter jag förmodligen över alla dessa suddiga bilder.

Men alltså. Vad i hela fridens dagar är detta för äckel? Illgrön. Med blåa ögon och röda läppar.

Just nu har jag faktiskt ett helt annat problem. Eller. Det är inte jag som har problem. Det är Äsch. Hon kan inte låta bli att gnaga på sina ben. När hon blir stressad. Vad hon blir stressad av? Löp. Bilåkning. För mycket att göra. För lite att göra. Förändringar här hemma. You name it. I stort sett allt gör henne stressad. Efter några dygn med tratt har vi tröttnat. På att få denna tratt i knävecken. Eller på att ta reda på allt hon välter eller drar ner i golvet med tratteländet. Men så fort vi tar av tratten smyger hon undan och gnager på benen. Tills det blöder. Sist tog jag på henne en strumpa. Den åt hon upp. Man kan säga att jag lärde mig av det. Att inte ta på Äsch strumpor. Så. Vad göra?

Nu går hon omkring som en månvandrare. Höga luftiga steg. Om hon biter? Nopp. Inte än i alla fall.

Det här är bara början

Jag misstänker att de flesta bilder kommer se ut så här.

Ett bi på flykt. Suddig i ett hörn av fotot. Eller kanske så här.

Så man får leta. Innan man hittar biet. Om man har tur kan det bli så här också.

Mitt i bild. Visserligen. Men. Naturligtvis utan skärpa. Enklast är nog att knäppa när de sitter still. I en blomma.

I spagat. Skulle behöva ett långsamt bi. Ett som flyger i slow motion. Då kanske även jag kan lyckas. Eventuellt.
En humla. En sån ska jag försöka hitta. En insekt alltså. Dom flyger väl ändå inte så fort. Eller?

Att bli stucken eller inte

Jag har hittat en ny utmaning. När det gäller foto. Dropparna drev mig näst intill till vansinne. Men de få bilder som blev bra var värt varenda sekund av dårskap. Helt klart. Men nu. Nu ska jag ge mig in i flygfänas värld.

Jag ska försöka fånga ett flygande bi. Hade jag tänkt. Det blir inte lätt. Det blir det inte. Jag springer helst åt ett annat håll. När jag hör en geting eller ett bi. Fort springer jag också. Så nu gäller det. Att stå stilla. Att få till en bra bild. Gärna med skärpa. Och inte för ljus. Eller för mörk heller för den delen. Så får vi se om det var värt det. Efter ett antal stick. För jag räknar kallt med att bli stucken. Flera gånger.