Gott Nytt År!

Hoppas ert nyårsfirande blir precis lika trevligt som mitt!

Julen 2011

Så är den över. Julen 2011. Andra julen vi firat utan myndige sonen. Det går. Det gör det. Men jag tycker inte om det. Alls. Trots att det är tidens gång. Barnen växer upp. Skaffar jobb. Flyttar. Skaffar familj. Skapar egna traditioner. Jag vet allt det där. Men det betyder inte att jag tycker om det. Att fira jul utan mina barn alltså.

Det blev en vit jul. Snön låg så fint på marken. Ganska mycket. Faktiskt.

Granen fick komma ut ur duschen. Till slut. Den fick till och med några kulor i grenen.

Julmaten lagades i vanlig ordning när Kalle Anka visades på tv. Tänk dessa traditioner. Vad djupt rotad en del sitter. Ingen av ungarna vill egentligen titta. Men Kalle ska vara på. Så det så! Oftast sover de. Kors och tvärs i soffan.

Precis när klockan slår fyra är maten framdukad. Som vanligt. Som vanligt äter man som vore det den sista måltiden. Men det gäller att äta raskt. Barnen väntar ju på tomten. Eller egentligen är det inte tomten som drar. Det är klapparna under granen.

Vi skippade tomten i år. Yngsta dottern fick den stora äran att dela ut klapparna. Det är bara hon som är vig nog att ta sig obehindrat upp och ner från golvet. Alla blev nöjda och glada över sina gåvor. Ingen avundsjuka. Inget snedtittande.

På juldagen var det äntligen dags. Som jag väntat. Faktiskt som ett barn timmarna innan julklappsutdelningen. Vad jag väntat på? Att det skulle bli så pass mycket snö att skotern fick komma ut. En liten snabbtur till macken för att fylla upp tanken blev det. Man vill ju vara redo att kasta sig ut i spåret.
Om jag vetat då det jag vet i dag hade skotern fått stå kvar inomhus. Vi vet alla vad som hände. Först började det töa. Många plusgrader blev det. Sedan regnade det lite. Och började blåsa. Dagmar gjorde entré. Ordentligt. Den damen kliver inte in obemärkt i ett rum vill jag lova. Träd blåste omkull. Strömmen försvann kring tretiden på natten. Det blixtrade. Och fortsatte storma. Jag tog på mig nattpasset. Visst låter det fint? I själva verket kunde jag inte sova. Följde Dagmars framfart via twitter. Tillsammans med väldigt många andra av samma kön som mig. Barnen grät. Fruarna darrade av skräck. Männen då? De flesta verkade sova. Helt oberörda av Dagmars framfart. Jag var inte direkt rädd. Mer fascinerad. Av stormen. Och alla irriterade fruar. Fruar som tog ut sin rädsla i ilska på männen som hade mage att sova. Jag somnade kring halv sex på morgonen. Utan att strömmen kommit tillbaka. Strax efter halv nio vaknade jag. Fortfarande ingen ström.

  
Tur vi har vedspis. Maken och mor fick sitt morgonkaffe. Jag fick diskvatten. Det var länge sedan jag handdiskade så mycket disk. Fytterackarns så tråkigt. Det kommer säkert dröja länge innan jag gör det igen.

Sedan var det ju det här med frysarna. Frysarna som är fulla med älgkött. Och annan mat. Hur länge skulle de hålla kallt? När vi började närma oss elva strömlösa timmar tog oron över. Jag bara måste öppna en frys och titta. Titta hur illa ställt det var. Jag skickade andra tonårsdottern för att köpa ett gäng gräddtetror. Klargjorde för tonårsdöttrarna att kvällen och natten skulle tillbringas framför vedspisen. Lagandes kötträtter. För att rädda det som gick att rädda. Jag skulle bara gå på toaletten först. Innan jag öppnade frysen. Då kom strömmen tillbaka. -2 visade frysen i köket.  

Strömlös.

Dagmar visste vad hon gjorde. I snart tio timmar har vi varit utan ström. Börjar faktiskt bli lite orolig för allt älgkött i frysarna.

God jul!

Annorlunda kan också vara bra!

Fruktkorgar, chokladaskar och julgrupper i all ära. Men alltså. Har du någonsin fått en julhink?

Full koll.

Sillen är inlagd. Skinkan griljerad. Köttbullarna rullade. Julklapparna är inslagna. Men granen då? Jodå, den är på plats.

Julsysslor.

Vissa griljerar skinkan. Vissa slår in de sista julklapparna. Vissa gör sina sista-minuten inköp. Och vissa klär om köksstolarna.

Jul blir det, oavsett.

Till slut kom den. Precis när jag börjat ge upp tanken på en vit jul. Den efterlängtade snön. Men nu hotar de med plusgrader. På fredag. Vad är det här? Julen ska vara vit. I min värld.

Men å andra sidan ska det fixas en del innan jul. Det går så där med det. Kan man säga. Enarmade har det inte så lätt. Det vet jag. Mycket kan man göra. Men att julhandla. Med endast en arm. Det är inte helt okomplicerat. Alls. Bara den vardagliga handlingen kräver planering. En matkasse går bra. Två mindre tunga går också bra. Så länge jag orkar bära med en arm. Till en mjölkälskande familj på fem personer räcker inte en matkasse. I en kasse får det plats sex mjölkpaket, en limpa (lagom hopknölad när man kommer hem) och några clementiner(med strategiska hål efter hörnen på mjölkpaketen). Det är tur vi har många barn så vi kan idka barnarbete.  

Sov gott.

Så var beslutet tagit. Det tyngsta av beslut. Samtidigt är det en djurägares skyldighet. Att ta just det beslutet. Det tunga. Det slutgiltiga.

Nu är det ingen som ylar när telefonerna här hemma ringer. Nu är det tyst. Och tomt.

Besöksmätare.

Alltså. Jag har, som den uppmärksamme läsaren sett, en besöksmätare till höger här på bloggen. Tyckte av någon anledning det skulle vara kul att se hur många som hälsade på här varje dag. Och ja, det är kul. Den där mätaren skickar dagligen mejl med utdrag på antalet besökare. Känns i min värld helt onödigt. Men mejlen fortsätter komma. Det är en bunt siffror. Snyggt uppradade visserligen. Men siffrorna säger mig ingenting. Alls. Men bäst som det är visas en webadress. Givetvis med en massa siffror även där. Nyfiken som jag är, av natur, födsel och ohejdad vana, så klickade jag på några såna där webadress en gång. Vart jag hamnade? Här. Här. Och här. Bland annat. Hur i hela fridens dagar går sånt till? Någon som vet? Och kan tala om för tant.

Ännu mer luciafirande.

Inte heller i dag var det någon gosse som ville vara Lucia. Men 16 tjejer tyckte att just luciarollen var den roligaste. Några tappra tärnor lös med sitt ljus. En hel hög med tomtar tassade in. Även några pepparkaksgubbar hakade på tåget. Men. En enda stjärngosse såg jag. Vad är det med just stjärngossarna? Varför är det så sällan någon vill vara det?

Småtärnorna pillade nervöst på sina ljus. Tittade storögd på alla föräldrar som satt i bänkarna och lyssnade. Yngsta dottern sjöng tillsammans med en kompis, Cris Medinas slagdänga. Nu vet jag vart min sångröst är. Den bor i yngsta dotterns hals. Hon kan sjunga. Det kan inte jag.

Snön som lyste upp allt så fint i några dygn är på väg bort. Belysningen på altanräcket var mjukt inbäddad i fluffig snö. Det är den inte längre. Den är mer naken. Kan man säga. Just nu är det drygt två grader varmt och blåser. Man ser med blotta ögat hur snön försvinner.

Nu så.

Att vara "enarmad" är inte lätt. Att det dessutom gör förbaskat ont i armen som inte fungerar gör inte saken lättare. Så här i juletider blir det nästan ännu värre. Så mycket som borde förberedas. Så mycket som borde göras. Men stryka dukar kan jag göra. Med en arm. Gardiner funkar. Men inte mer än så. Om man skulle fråga mor skulle hon inte hålla med. Speciellt inte om hon såg resultatet. När jag dessutom kämpat för att stryka dessa gardiner och tvingat tonårsdöttrarna sätta upp dom och resultatet inte är ens godkänd. Alltså det här med färdigsydda gardiner i all ära. Men när man sätter upp dom och det ser ut som sömmerskan varit på värsta röjskivan, samtidigt som hon/han sydde gardinerna. Då är det inte kul.

Det såg lika eländigt ut i fjol. Det hade jag glömt nu. Tills gardinerna hängde uppe. Men ibland blir det bra ändå. Vissa bitar faller på plats. Bara så där. Liksom. Maken hade ett ärende till en lite större stad inte helt nära oss. Där fanns det andra gardiner att köpa. Som behövde strykas. Med en arm. Som behövde hängas upp. Efter att de andra gardinerna tagits ner. Synd att tonårsdöttrarna inte tycker det här med heminredning är speciellt intressant. Just gardinhantering är nog värst. Tror jag. Men nu är de nya gardinerna på plats. Trots suckar från ena tonårsdottern. Det blev ganska bra. Bild kommer. En annan dag.

Den där resan till en lite större stad inte helt nära oss. Den var spännande. Vi skulle titta på kyl och frys. Först hade vi naturligtvis tittat på "nätet". För att se vad vi ville ha från vilken affär. Vi föll för svarta vitvaror. Men på affären ägnade de sig inte åt svarta affärer. Vitvaror såldes. Vita eller rostfria. Leverantören hade sett till att de inte fick sälja svart(a). Ville man prompt ha svart fick man vackert åka till en annan affär. Blir det så när många olika affärskedjor ska överleva på begränsad yta? Eller är det så i hela landet? Att Elgiganten inte får sälja svarta vitvaror av ett speciellt märke? I den här staden var det så i alla fall. Ville vi köpa svart fick vi så lov att åka till Bauhaus. Hur vi gjorde? Det får du se. En annan dag. När vitvarorna är på plats.

För några veckor sedan julshoppade våra elever. Det var då jag såg gardinerna som skulle göra sig så bra i vårt kök. Fina röda hissgardiner. Tiden var knapp då. Nu var det annat. Nu skulle gardinerna inhandlas. Hade jag tänkt. Med maken väntandes i bilen hastade jag in. Som tur var tittade jag på gardinernas mått. Bredden var 1,20 meter. Eftersom jag för en gångs skull tänkt till hade jag mätt bredden på fönstren hemma. Tur det. Fönsterbredden var 1,25 meter. Naturligtvis. Det blev till att tänka om.

Vi hade kalas i går. Yngsta dottern fyllde år. Hurra för henne! Hon frågade för några månader sedan varför hon var född så sent på året. Tyckte det var långt till hennes födelsedag. Jag var snäll. Jag informerade henne att om inte hon varit så förbenat tjurig, redan då, hade hon kunnat firat födelsedag i oktober. Men se. Det passade inte unga damen. Det var nära att hon blev född för tidigt. Men de lyckades stoppa upp det hela. Två gånger. Sista gången sa de att nästa gång skulle bebisen få komma ut. Då blev yngsta dottern tjurig. Fick hon inte komma ut när hon ville tänkte hon tydligen inte komma ut alls. Tio dagar efter utsatt datum föddes hon. Förmodligen blev det för trångt där inne i magen. Drygt fyra kilo barn kräver utrymme. Så. Ingen idé att klaga över att hon fyller år sent på året. Inte till mig i alla fall.

I dag var det dags för lite Luciafirande. För yngsta dotterns klass. De skulle lussa på gymnasieskolan här i byn. Jodå. Det finns en gymnasieskola här. Den är inte stor. Alls. Men den finns.

De sjöng. Fortare och fortare. Tungorna slog nog både en frivolt och knut på sig själva när det blev dags att sjunga Tipp tapp. Eller som det mer lät - Tippapptippapp. Men de var duktiga. Väldigt duktiga. Efter lussandet bjöds det på sedvanligt fika.
 

  
Julmust, pepparkakor och lussebullar. Aldrig smakar väl fika så bra som efter ett uppträdande.  

Det bidde inga byxor, det bidde en fingertuta.

Här skulle det vara ett inlägg om enarmad sysselsättning, svartjobb och för stora fönster. Skulle vara. Men kameran är ute på vägarna med stora saker i sikte. Så. Jag återkommer.

Utebliven el

Jodå. Snön kom. Till slut. Inte kom det några mängder. Det gjorde det inte. Men det räckte till för att ställa till det för elleverantörerna. Och för oss som betalar för att få el till våra bostäder.

Jag skulle till doktorn. När man ska till doktorn ska man vara hel och ren. Har mamma sagt. Alltså tar man en dusch. Det gjorde jag. Och det gick bra. Tills jag stod med shampo fulla håret. Då gick strömmen. Jaja, tänker den som inser att det inte behövs el för att duscha, vad spelar det för roll? En hel del kan jag säga. När man har en halv hästman som hår behövs balsam. Det gör det. Inga problem i vanliga fall. När man kan se. Men. Hur i hela fridens dagar känns en balsamflaska? Jag kände mig fram på hyllorna och hittad något som kunde vara en balsamflaska. Tom! Det här med tonåringar. Ska vi ta det här och nu? Vi kan ta en del av det. De har inget som helst tänk när det gäller att hantera tomma förpackningar. Tror de att flaskorna fylls på automatiskt? Om man låter de stå. Jag kan säga att det gör de INTE. Nåväl. Jag fortsatte att känna mig fram på hyllorna. Till slut hittade jag två flaskor som det fanns lite i varje. Man är inte sämre än att man kan blanda. Jag menar, nöden har ingen lag. Kanske man skulle haft ett fönster inne i badrummet. Kanske.

Hur det gick hos doktorn? Nja. Det beror på hur man ser på det hela. Man kan säga att jag fått jullov nu. Så kan man säga. Man kan också säga att jag blev sjukskriven. Om man vill. Eller så kan man säga att jag fått ett straff. Ett arbetsförbudsstraff. Så ser jag på det hela. Som ett straff. Samtidigt inser jag att det är ganska svårt, faktiskt snudd på omöjligt, att göra ett bra jobb med en arm. Att dessutom inte vara utvilad på dagarna gör inte saken bättre. Det finns någon undersökning som visat att trötthet i trafiken som lika farligt som att köra rattfull. Jag menar. Vem går full på jobbet? Inte jag i alla fall. Sedan finns det en aspekt till. Jag har ett gäng år kvar att arbeta. Det gäller att vårda kroppen. Väl. Så nu håller vi tummarna att remissen behandlas snabbt och att jag får komma iväg med min arm. Så jag blir bra någon gång.    

Förberedelser

Oavsett vart man vänder blicken så bakas det. Inför jul. Hur mycket fikabröd äter man på julafton? Egentligen. Vi äter inte en enda kaka. Det enda i kakväg som kan tänkas slinka ner är bitar av det då sönderslagna pepparkakshuset. Jag menar. Man äter som man inte sett mat på ett år och vet att det inte kommer serveras någonting mer ätbart på minst fem månader. Magen är skrämmande nära att spricka. På riktigt. Eller så pyntas det med tomtar, kulor, ljus och gud vet alla olika arrangemang. Juligt ska det vara. Överallt. Här får julen vänta. Här sker inga förberedelser. Överhuvudtaget. Här snoras det. I mängder. Yngsta dottern har snorat. Maken har snorat. Ena tonårsdottern har snorat. Så naturligtvis är det jag som snorar nu.
Hur mycket snor får det plats i ett huvud? Den frågan ställde jag till andra tonårsdottern. Svaret? Det beror på hur mycket annat man har i huvudet. Med andra ord var mitt huvud tomt förut. Jag har tagit upp det tidigare. Hur illa jag tycker om att vara sjuk. Att ligga hemma är inte något jag tycker om. Alls. Det är helt enkelt inte min grej. Ibland har man inget val. Jag vet! Men......

Vi var på julmarknad förra helgen. Yngsta dottern var med. Och släpptes lös. Med en kompis. Lite kul måste man få ha som barn. Att strosa runt själv är spännande. Tydligen. Hon hittade en gissningstävling. Hon gissade. Och blev uppringd i dag. Hon vann! Julbord för två. Ska bli spännande att se vem hon tar med sig.  

Fobier.

Man kan ha en fobi. Det kan man. Men när går rädslan över till en fobi? Är det när man ser älgar överallt? När man hör ett knak i skogen och är helt övertygad om att det är en älg som kommer? Eller är det när alla djur som kommer ut framför bilen är älgar. Oavsett om de är i storlek som en kråka eller rådjur. Eller när man står på altan en mörk kväll och hör något, oavsett vad, och skulle kunna sätta pengar på att det är precis just nu som första älgen kommer vandrandes över gården? Är det då rädslan har förvandlats till en fobi? Då är det en fobi ena tonårsdottern har. Fast inte för älgar. Nej, nej. För utklädda människor. I alla former. Att julhandla med henne kan vara spännande. Det är ju tomtar överallt.

Att hon av alla tog på sig jobbet som tomte känns otippat. Väldigt otippat. Hon stoppade tröjan med en kudde. Tog på tomtejacka, mask och luva. Så lång var allt bra. Hon skrattade. Sedan var det dags att inspektera utstyrseln. I spegeln.

"F#n, jag blir ju nästan rädd för mig själv", hördes det när hon tittade i spegeln. Skrattet? Det försvann. Men barnen blev glada. I alla fall.

Älgar

Det är ingen nyhet att mina vänner brukar förära mig med älgar. I alla dess former och utförande. Lite nu och då. Faktiskt. Den senaste kom från norr. Tror den bor väldigt långt norrut. Om man ska vara petig. Och det brukar vi vara här. Ibland. När det passar.

Kommunikation

På mitt arbete pratar vi med flera olika "språk". Det vanliga - med talade ord. Stödtecken - som förstärkning till det talade ordet. Bilder - istället för ord. Naturligtvis använder vi även kroppsspråket. Det gör vi. Nästan så man kan säga att vi använder kroppen med STORA bokstäver. Men när man ska göra bilder för olika situationer kan det se lite fel ut. Fast tanken var helt rätt. Så kan man säga.

Någon som vill fika med oss?

Änglavakt!

Hur sjutton skriver man ett sånt här inlägg? Utan att skrämma slag på alla. Redan vid första meningen. Det är nog bara att kasta sig rakt ut. Utan skyddsnät. Så. Nu kör vi. Jag fick ett telefonsamtal i dag på jobbet. Från ena tonårsdottern. Som var ledsen. Väldigt ledsen. Så ledsen att det var svårt att höra vad hon sa. Men jag förstod. Att något hänt. Och jag förstod vad som hänt. Innan hon sa det. Hon hade kört av vägen!

Hon hade snurrat flera varv på vägen. Över till mötande vägbana. Och ner i diket. Baklänges. Allt som kunde gå bra när det gått riktigt illa gick bra. Det kom inget möte. Hon missade alla träd. Bilen voltade inte ner i diket.Men viktigast av allt. Ungen mådde bra! Jodå. Nackvärk och ryggvärk. Men hon levde. Och mådde förhållandevis bra.
För att vara på den säkra sidan åkte vi till akutmottagningen i en lite mindre stad ganska nära oss. Där gick traumalarmet när ena tonårsdottern talade om vad hon varit med om. Man kan säga att det bara rasslade till.

Så hade hon en rejäl halskrage på plats. Inte speciellt bekväm. Men den fyllde sin funktion. Den höll nacken still. Sedan kom det in två sköterskor och talade om att tonårsdottern räknades som ett traumafall och skulle behandlas därefter.

Vips! Så låg hon fastspänd på en ryggbräda. I traumarummet. Av någon konstig anledning blir jag väldigt saklig när jobbiga saker händer. Jag klappar inte ihop. Jag gråter inte. Jag är bara med. Hela tiden.
Efter att ett helt gäng av läkare och sköterskor vridit och vänt på ena tonårsdottern blev det vidare transport. För fler undersökningar.

Det skulle röntgas både här och där. Efter konstens alla regler. Och fort gick det. Hon fick första plats hela vägen. Med den änglavakt ena tonårsdottern hade så klarade hon sig bra.

Väldigt bra. Bärgaren kunde inte förstå att bilen inte hade slagit runt när den åkte ner i diket. Jag kunde inte förstå att hon hade sådan tur att det inte kom en enda mötande bil när hon snurrade runt på vägen.

När vi kom hem släppte det för mig. Då rasade jag ihop. Och grät. En stund. Sedan reste jag mig, skakade av mig obehaget och kramade om dottern. Tacksamheten som finns i mig nu är stor. Väldigt stor! Jag har alla mina barn kvar. Hela dessutom.

Till slut så.

Nu mor skriver jag om DET. Det som tog sådan tid. Det gjorde det. Om det var värt att vänta på vet jag väl inte. Det var inte mycket. Alls. Men det blev vitt. Äntligen.

Lagom till första advent. Ligger det kvar till andra advent? Skulle inte tro det.

Här har det bakats pepparkakor i helgen. Inga grisar. Inga gummor. Inga gubbar heller. Nej då.

Här bakades det lastbilar, Pippi-skor och älgar. Är lite förvånad att det inte blev någon hammare. Men det klart. Julen är inte över än. Det hinner nog bakas både verktyg och hjärtan.

Och några fler älgar. Tänk att just älgpepparkakor gör sig så bra doppade i kall mjölk. Faktiskt bra mycket bättre än alla dessa hjärtan och stjärnor. Så det så!
Är du nyfiken på fjolårets pepparkakor? Titta här.

Förberedelser

Det krävs fyra ljus för att fylla en adventsljusstake. Alltså köper man fem. Man vet aldrig när det där extra ljuset kan behövas. Här fanns behovet redan från start.

Ååå, vad jag tycker illa om sånt här. Om jag bodde fem minuter från IKEA skulle jag nog inte morra lika mycket. Men bor man nästan en timme bort kvistar man inte bara dit och byter ljus.
Sedan var det det här med passformen. Om man köper en ljusstake på en affär borde en annan affärs ljus passa. Det borde vara någon sorts standard. Tycker jag. Men naturligtvis lyckades jag få tag på något utöver det vanliga. Något som krävde en del förarbete. Lite karvning med kniv. För att få ner ljusen. Lite eldning för att smälta stearin. För att få fast ljusen.

Nu är dom på plats. En stund i alla fall. Tills någon inte kan låta bli att peta på ljusen. Det som fattas nu är julstämningen. Eller adventsstämningen. Snön lyser med sin frånvaro. Skotersäsongen verkar långt borta. Längre bort än gräsklipparsäsongen.

Det är nya tider nu.

På skolan där jag arbetar firar vi advent i byns kyrka. Varje fredag fram till jul. Det har vi gjort så länge jag har jobbat där. Kyrkan öppnar alltså för skolan. Eleverna får sitta i kyrkbänkarna och lyssna till kyrkklockorna som ringer i klocktornet. Gör man så i städerna också?
Från början var det tryckta psalmtexter i ett häfte. Ibland fick vi läsa/sjunga direkt ur psalmboken. Så gick det inte till i dag.

I dag visades psalmtexterna med hjälp av en kanon. Mellan psalmerna fick vi titta på pingviner. Med altartavlan i bakgrunden.

Nya kunskaper är inte att förakta.

Om facebook kan man tycka mycket. Jag tycker en del. Lite blandat. Rätt använd kan ansiktsboken vara bra. Att ständigt uppdatera sin status tycker jag mindre om. Varför skulle andra vara intresserad av att jag bytt gardiner, skruvat bil, stekt köttbullar eller pillat mig i naveln? Tackar vet jag små, korta uppdateringar som kan få en att le. Få huvudet att åka lite lätt på sned samtidigt som man utbrister ett sött ååååå. Myndige sonen gjorde en sådan uppdatering i dag. Som fick mig att le. Faktiskt skratta högt.

Bilden är lånad här

Jo, det är en skål med keso. Och ja, det var just keso som fick mig att skratta. Högt. Varför? Keso är köttfärs gjord på Mumintroll.

På liv och död.

Slötittar på tv, 112 på liv och död. Blir lika full i skratt varje gång det kommer ett inslag som handlar om polisernas arbete. Oavsett om det är speakern eller någon av poliserna så säger de nästan alltid "plötsligt kommer det ett larm". Som om det skulle vara konstigt. Liksom. Självklart kommer larm plötsligt. Eller?

Tack för den du!

Åkte en tur till sjukhuset i en lite större stad en bra bit från oss. Ena tonårsdotterns operationsärr skulle bedömmas av en plastikkirurg. Det var nu det gällde. Skulle "hundöronen" tas bort eller skulle hon tvingas leva med hunddetaljer i ansiktet?
Att det är ont om parkeringsplatser i anslutning till sjukhuset är ingen nyhet. Vi irrade runt en stund innan vi hittade en plats som inom en ganska snar framtid skulle bli ledig. Bara tanten och hennes mor kom in i bilen. Men alltså, hallå! Vilken procedur vissa har för sig innan de sätter sig i bilen. Trots att de ser hur andra står och väntar. Ingen som helst tanke på omgivningen inte. Öppna ena bakdörren. Titta in. Jodå, där var det fortfarande tomt. Gå runt. Titta om det är någon som står och väntar. Öppna andra bakdörren. Ska jag lägga in jackan? Nä, jag behåller nog den på. Stänga ena bakdörren. Gå runt. Titta om det fortfarande är någon som står och väntar. Stänga andra bakdörren. Mamman öppnade passagerardörren. Till slut. men klev damen in? Nja. Det tog ett tag. Det gjorde det. Men när hon väl satt sig stängde hon dörren fort. Nu var det bara tanten kvar ute. Hon öppnade förardörren. Tittade om det mot förmodan fortfarande stod någon kvar och väntade. Klev in i bilen. Startade bilen. Stängde av bilen. Startade bilen. Klev ur bilen. Slängde ett getöga mot oss. Som ja. Fortfarande stod och väntade. Krafsade på vindrutan. Kanske måste rutan skrapas. klev in i bilen. Lade i backen. Nu jäklar var det nära. Så här nära hade det inte varit på hela dagen. Började backa! Tjoho, jag var bönhörd. Hon flyttade på sig. Snabbt hävde jag in bilen på parkeringsplatsen. Känslan var lite "jag vann!". Då kommer tanten. Men va f#n hann jag tänka innan jag öppnade dörren. Ångrade hon sig? Nej då. Hon hade två parkeringsbiljetter i handen. Som jag kunde få. Det var omtänksamt tänkte jag och tackade så mycket. Sedan tittade jag på biljetterna.

Hemmamamma.

Jag älskar min familj. Tro inget annat. Men alltså. Att gå hemma hela dagarna. Det är inte riktigt min grej. Att dessutom inte kunna göra speciellt mycket på grund av en hysteriskt ond arm gör inte saken bättre. Så. Vad gör man när tristessen hotar att ta över hela ens liv? I mitt fall. Fotar. Med en sjuk yngsta dotter får de ske inomhus. Med det som finns att tillgå. Vatten i det här fallet.
Lite bling-bling i livet kan väl adrig vara fel. Eller?

Har man tur dyker det upp en liten gumma också. Med huckle på huvudet.

En kär vän till mig sa en gång att hon såg fram mot bilder på ånga/rök. Jag är inte sämre kamrat än att jag försöker tillgodogöra hennes önskemål. Jag är dock inte i mål riktigt än. Men några timmar till med en tonårsdotter som blåser ut ljuset så kanske skärpan kommer.

Det blev lite tråkigt att fota samma hela tiden. Väldigt tråkigt faktiskt. Försökte komma på något som kunde vara kul att fota och som kunde ge några fräcka bilder. Det gick så där kan jag säga.

Besöket hos sjukgymnasten i dag var inte speciellt uppmuntrande det heller. Hon misstänker att även överarmen fått sig en nervskada. Jippie.....

Ännu en helg till ända.

När man är hemma och försöker vila sig i form är helgen extra efterlängtad. Äntligen lite sällskap! Vardagar hemma på soffan är inte riktigt min grej. Att bara vara är jobbigt. Men framför allt tråkigt. Så tråkigt att klockorna världen över borde stanna. Av sympati. Men icke. Det tickar på som aldrig förr. Armen börjar bli bättre. Men det går sakta. På tok för sakta. Den inflammationshämmande medicinen jag fick är säkert bra. Men inte för min mage. Den protesterar. Med smärta. Det verkar som jag måste välja. Ont i armen eller ont i magen.
Äsch blir helt slut av att lyssna på mina suckar.

Så kom den då till slut. Snön alltså. Men nog var det väldigt mycket liv för det lilla som faktiskt kom. Det var ju knappt att taken hann bli vita innan regnet tog över. Men ett kort fick jag i alla fall. På den omtalade snön.

Ett par glada vänner var här på middag i går. Tänk så mysigt det är att sitta och småprata med trevligt sällskap. Efter några glas "gott" till maten lovar man både det ena och det andra. Man skrattar lätt och ledigt åt sånt som till vardags på sin höjd kan få ena mungipan att höja sig. Efter en kväll i glada vänners lag har livslängden ökat med 10 år. Om det stämmer att ett gott skratt förlänger livet. Jag har dessutom lovat att åka med till Fäviken nästa sommar. Bara en sån sak. Det plussar på ytterligare några år på livslängden.

En bra helg kan inte annat än avslutas på ett bra sätt. Den här årstiden betyder det styckning av älg. Nu när min arm är satt ur funktion innebär det att tonårsdöttrarna får skära desto mer. Tur tonårsdöttrarna har arbetsvilliga pojkvänner. Andra tonårsdotterns pojkvän håller som bäst på att läras upp. Hur man skär till de bitar som ska bli köttfärs. Han sköter sig riktigt bra måste jag säga. Har tålamod som ingen annan i den här familjen. Ena tonårsdotterns pojkvän fick sköta vågen. Att paketera och väga köttfärsen är nog så viktigt. Även han skötte sig bra. Faktiskt lika bra som sist. Maken är chef på själva malandet. Det är viktigt att sätta rätt man på rätt plats när mängder av kött ska hanteras. Vad jag gjorde? Jag kom med glada tillrop. Titt som tätt. Jag peppade tonårsdöttrarna när de var less. Jag var en stjärna på att slipa knivar. Och till sist. Jag stoppade in det färdigpaketerade köttet i frysen.

Nu när det är fullt i alla frysar betyder det att skogen är några älgar fattigare. :-D 

Ibland går det överstyr.

Med eldningen alltså.

Nu är det vinter.

Det finns vissa kriterier som måste uppfyllas innan man kan säga att det är vinter. Vissa tycker det är vinter när kalendern visar på november. Det räcker inte. Om du frågar mig. Vissa tycker det är vinter när termometern visar på minusgrader. Det räcker inte. Sedan finns det dom som förknippar snö med vinter. Det räcker inte. I alla fall inte för mig. För mig krävs det en sak till.

Att ta cortison eller inte ta cortison, det är frågan.

Jag tog mig i kragen och gick till doktorn i dag. Med mig själv. Efter flera veckors smärta i axel och arm. När jag började snegla på yxan var det liksom dags.
När en doktor TROR att det är en inflammation blir jag skeptisk. Väldigt skeptisk. Nervskadan jag har i underarmen TRODDE doktorn var en tennisarmbåge. Och behandlade med cortison. Naturligtvis blev jag inte bättre. Alls. Då och där lovade jag mig själv att aldrig låta någon spruta in cortison i min kropp utan att vara helt säker på vad som är fel. Så. När doktorn inte med säkerhet kunde säga att det var en inflammation kunde jag med säkerhet säga NEJ till en cortisoninjektion. Rätt eller fel? För mig kändes och känns det rätt. Jag provar hellre någon annan metod först. I det här fallet blev det tre. Inflammationshämmande, tejpad axel/arm och total vila. Hoppas verkligen att det hjälper.