Julen 2011

Så är den över. Julen 2011. Andra julen vi firat utan myndige sonen. Det går. Det gör det. Men jag tycker inte om det. Alls. Trots att det är tidens gång. Barnen växer upp. Skaffar jobb. Flyttar. Skaffar familj. Skapar egna traditioner. Jag vet allt det där. Men det betyder inte att jag tycker om det. Att fira jul utan mina barn alltså.

Det blev en vit jul. Snön låg så fint på marken. Ganska mycket. Faktiskt.

Granen fick komma ut ur duschen. Till slut. Den fick till och med några kulor i grenen.

Julmaten lagades i vanlig ordning när Kalle Anka visades på tv. Tänk dessa traditioner. Vad djupt rotad en del sitter. Ingen av ungarna vill egentligen titta. Men Kalle ska vara på. Så det så! Oftast sover de. Kors och tvärs i soffan.

Precis när klockan slår fyra är maten framdukad. Som vanligt. Som vanligt äter man som vore det den sista måltiden. Men det gäller att äta raskt. Barnen väntar ju på tomten. Eller egentligen är det inte tomten som drar. Det är klapparna under granen.

Vi skippade tomten i år. Yngsta dottern fick den stora äran att dela ut klapparna. Det är bara hon som är vig nog att ta sig obehindrat upp och ner från golvet. Alla blev nöjda och glada över sina gåvor. Ingen avundsjuka. Inget snedtittande.

På juldagen var det äntligen dags. Som jag väntat. Faktiskt som ett barn timmarna innan julklappsutdelningen. Vad jag väntat på? Att det skulle bli så pass mycket snö att skotern fick komma ut. En liten snabbtur till macken för att fylla upp tanken blev det. Man vill ju vara redo att kasta sig ut i spåret.
Om jag vetat då det jag vet i dag hade skotern fått stå kvar inomhus. Vi vet alla vad som hände. Först började det töa. Många plusgrader blev det. Sedan regnade det lite. Och började blåsa. Dagmar gjorde entré. Ordentligt. Den damen kliver inte in obemärkt i ett rum vill jag lova. Träd blåste omkull. Strömmen försvann kring tretiden på natten. Det blixtrade. Och fortsatte storma. Jag tog på mig nattpasset. Visst låter det fint? I själva verket kunde jag inte sova. Följde Dagmars framfart via twitter. Tillsammans med väldigt många andra av samma kön som mig. Barnen grät. Fruarna darrade av skräck. Männen då? De flesta verkade sova. Helt oberörda av Dagmars framfart. Jag var inte direkt rädd. Mer fascinerad. Av stormen. Och alla irriterade fruar. Fruar som tog ut sin rädsla i ilska på männen som hade mage att sova. Jag somnade kring halv sex på morgonen. Utan att strömmen kommit tillbaka. Strax efter halv nio vaknade jag. Fortfarande ingen ström.

  
Tur vi har vedspis. Maken och mor fick sitt morgonkaffe. Jag fick diskvatten. Det var länge sedan jag handdiskade så mycket disk. Fytterackarns så tråkigt. Det kommer säkert dröja länge innan jag gör det igen.

Sedan var det ju det här med frysarna. Frysarna som är fulla med älgkött. Och annan mat. Hur länge skulle de hålla kallt? När vi började närma oss elva strömlösa timmar tog oron över. Jag bara måste öppna en frys och titta. Titta hur illa ställt det var. Jag skickade andra tonårsdottern för att köpa ett gäng gräddtetror. Klargjorde för tonårsdöttrarna att kvällen och natten skulle tillbringas framför vedspisen. Lagandes kötträtter. För att rädda det som gick att rädda. Jag skulle bara gå på toaletten först. Innan jag öppnade frysen. Då kom strömmen tillbaka. -2 visade frysen i köket.