Inkludering

Har du gott om tid? Lust att långläsa lite? Om inte bör du sluta läsa här. Jag har lyckats få till ett maratoninlägg. Nämligen.

Jag läser om inkludering i skolan. Att man inte ska segregera elever. Att alla ska få plats i en skola. Ja, alltså inte i en jättestor skola utan i en samlad skola. Att det inte ska finnas särskola eller särskilda klasser för de som behöver lite mer struktur i tillvaron eller extra studiero. Har man klart för sig för vems skull man inkluderar?
Oavsett vad jag läst nämns inte träningsskoleeleverna någonstans. Absolut ingenstans! Dessa elever verkar inte finnas. Eller är det så illa att de inte räknas? Att de som skrivit dessa böcker inte vet att dessa elever finns? Nej, så illa får det inte vara. Det får det bara inte. Men man nämner endast elever som kan prata, läsa, skriva, räkna och klara sig utan assistent. Är det en skola för alla?
Nu tycker inte jag att träningsskoleelever platsar i ett vanligt klassrum. Men jag anser att de ska få gå om inte i samma skolbyggnad så i en byggnad intill. Detta för att dom ska kunna vara med i aktiviteter som passar, på deras egna villkor. Som kan tänkas ge något. Bland annat upplevelser, jag-kan-känsla, aktiviteter och gruppkänsla. Sedan ska vi inte sticka under stol med att det är bra ur ett helt annat perspektiv. Att öka förståelsen för människors olikheter men ändå lika värde.

Ju mer jag läser ju tokigare blir jag. Vet inte vad jag ska kalla mig själv för. Galning? Vrångskalle?
Man pratar om att människor ska behandlas lika. Ja, i böckerna jag läst alltså. Men om alla ska behandlas lika hur går det ihop med en inkluderande skola? En elev som är jätteduktig i skolan uppmärksammas knappast i en stökig miljö. Det tror jag i alla fall. Utmaningarna uteblir för en sådan elev. Tror jag. Jag tror också att de elever som har lite svårare för att sitta stilla, vara tysta, koncentrera sig och att hänga med får mer bannor. Får höra mer suckar, stön och ojjande. De elever som inte stör eller kräver uppmärksamhet förblir tysta och osynliga. Tror jag. Det finns säkert lärare som avslutar sin skoldag med ett krasst konstaterande. "Jag hann inte med alla elever i dag heller....." Tror jag i alla fall.
Idag har vissa elever blivit stämplade som bråkstakar, retstickor eller uppviglare i våra barns klassrum. Viss personal som befinner sig i klassrummen har en förutbestämd uppfattning om vem som startar bråken, vem som stojjar och vem som springer/hoppar på bänkar och andra möbler. Oavsett vem som startar det hela är det ofta en eller två elever som får "bära hundhuvudet". Oftast är det samma elev/elever. Jag har sett det allt för många gånger. Tyvärr.
Den dagen en inkluderande skola slår igenom tror jag det kommer bli än värre. De elever som inte kan sitta tyst, stilla och koncentrerat i sina bänkar kommer stå i lärarens blickfång. De övriga eleverna får nog mer eller mindre klara sig själva. Om inte skolpersonalen utbildas. Utbildas i att se alla människors lika värde. Jodå, så är det. Det behövs utbildning även om det. Så det så. Utbildas i att faktiskt se vad som händer i ett klassrum. Verkar som även det behövs, tyvärr. Utbildas i att hitta andra inlärningsvägar för barn som har lite särskilda behov. Det behövs också. Sist men inte minst måste skolorna få större ekonomiska möjligheter att sätta in personal. För det kommer behövas. Många. Innan man har hittat en fungerande väg till en inkluderande skola.

Jag önskar att alla barn kunde gå i samma skola. Det gör jag. Av hela mitt hjärta! Trots det kan jag inte låta bli att förfasas över detta inkluderingssnack. Framförallt eftersom man verkar glömt bort ett flertal barn. Alla dessa underbara barn som bara behöver lite mer hjälp och tid än vad vi andra behöver. Alla dessa fantastiska barn som bara vill bli accepterade för just den individ dom är. Dom är bortglömda i det här inkluderingsträsket.