Tack för den du!

Åkte en tur till sjukhuset i en lite större stad en bra bit från oss. Ena tonårsdotterns operationsärr skulle bedömmas av en plastikkirurg. Det var nu det gällde. Skulle "hundöronen" tas bort eller skulle hon tvingas leva med hunddetaljer i ansiktet?
Att det är ont om parkeringsplatser i anslutning till sjukhuset är ingen nyhet. Vi irrade runt en stund innan vi hittade en plats som inom en ganska snar framtid skulle bli ledig. Bara tanten och hennes mor kom in i bilen. Men alltså, hallå! Vilken procedur vissa har för sig innan de sätter sig i bilen. Trots att de ser hur andra står och väntar. Ingen som helst tanke på omgivningen inte. Öppna ena bakdörren. Titta in. Jodå, där var det fortfarande tomt. Gå runt. Titta om det är någon som står och väntar. Öppna andra bakdörren. Ska jag lägga in jackan? Nä, jag behåller nog den på. Stänga ena bakdörren. Gå runt. Titta om det fortfarande är någon som står och väntar. Stänga andra bakdörren. Mamman öppnade passagerardörren. Till slut. men klev damen in? Nja. Det tog ett tag. Det gjorde det. Men när hon väl satt sig stängde hon dörren fort. Nu var det bara tanten kvar ute. Hon öppnade förardörren. Tittade om det mot förmodan fortfarande stod någon kvar och väntade. Klev in i bilen. Startade bilen. Stängde av bilen. Startade bilen. Klev ur bilen. Slängde ett getöga mot oss. Som ja. Fortfarande stod och väntade. Krafsade på vindrutan. Kanske måste rutan skrapas. klev in i bilen. Lade i backen. Nu jäklar var det nära. Så här nära hade det inte varit på hela dagen. Började backa! Tjoho, jag var bönhörd. Hon flyttade på sig. Snabbt hävde jag in bilen på parkeringsplatsen. Känslan var lite "jag vann!". Då kommer tanten. Men va f#n hann jag tänka innan jag öppnade dörren. Ångrade hon sig? Nej då. Hon hade två parkeringsbiljetter i handen. Som jag kunde få. Det var omtänksamt tänkte jag och tackade så mycket. Sedan tittade jag på biljetterna.