Nu så.

Att vara "enarmad" är inte lätt. Att det dessutom gör förbaskat ont i armen som inte fungerar gör inte saken lättare. Så här i juletider blir det nästan ännu värre. Så mycket som borde förberedas. Så mycket som borde göras. Men stryka dukar kan jag göra. Med en arm. Gardiner funkar. Men inte mer än så. Om man skulle fråga mor skulle hon inte hålla med. Speciellt inte om hon såg resultatet. När jag dessutom kämpat för att stryka dessa gardiner och tvingat tonårsdöttrarna sätta upp dom och resultatet inte är ens godkänd. Alltså det här med färdigsydda gardiner i all ära. Men när man sätter upp dom och det ser ut som sömmerskan varit på värsta röjskivan, samtidigt som hon/han sydde gardinerna. Då är det inte kul.

Det såg lika eländigt ut i fjol. Det hade jag glömt nu. Tills gardinerna hängde uppe. Men ibland blir det bra ändå. Vissa bitar faller på plats. Bara så där. Liksom. Maken hade ett ärende till en lite större stad inte helt nära oss. Där fanns det andra gardiner att köpa. Som behövde strykas. Med en arm. Som behövde hängas upp. Efter att de andra gardinerna tagits ner. Synd att tonårsdöttrarna inte tycker det här med heminredning är speciellt intressant. Just gardinhantering är nog värst. Tror jag. Men nu är de nya gardinerna på plats. Trots suckar från ena tonårsdottern. Det blev ganska bra. Bild kommer. En annan dag.

Den där resan till en lite större stad inte helt nära oss. Den var spännande. Vi skulle titta på kyl och frys. Först hade vi naturligtvis tittat på "nätet". För att se vad vi ville ha från vilken affär. Vi föll för svarta vitvaror. Men på affären ägnade de sig inte åt svarta affärer. Vitvaror såldes. Vita eller rostfria. Leverantören hade sett till att de inte fick sälja svart(a). Ville man prompt ha svart fick man vackert åka till en annan affär. Blir det så när många olika affärskedjor ska överleva på begränsad yta? Eller är det så i hela landet? Att Elgiganten inte får sälja svarta vitvaror av ett speciellt märke? I den här staden var det så i alla fall. Ville vi köpa svart fick vi så lov att åka till Bauhaus. Hur vi gjorde? Det får du se. En annan dag. När vitvarorna är på plats.

För några veckor sedan julshoppade våra elever. Det var då jag såg gardinerna som skulle göra sig så bra i vårt kök. Fina röda hissgardiner. Tiden var knapp då. Nu var det annat. Nu skulle gardinerna inhandlas. Hade jag tänkt. Med maken väntandes i bilen hastade jag in. Som tur var tittade jag på gardinernas mått. Bredden var 1,20 meter. Eftersom jag för en gångs skull tänkt till hade jag mätt bredden på fönstren hemma. Tur det. Fönsterbredden var 1,25 meter. Naturligtvis. Det blev till att tänka om.

Vi hade kalas i går. Yngsta dottern fyllde år. Hurra för henne! Hon frågade för några månader sedan varför hon var född så sent på året. Tyckte det var långt till hennes födelsedag. Jag var snäll. Jag informerade henne att om inte hon varit så förbenat tjurig, redan då, hade hon kunnat firat födelsedag i oktober. Men se. Det passade inte unga damen. Det var nära att hon blev född för tidigt. Men de lyckades stoppa upp det hela. Två gånger. Sista gången sa de att nästa gång skulle bebisen få komma ut. Då blev yngsta dottern tjurig. Fick hon inte komma ut när hon ville tänkte hon tydligen inte komma ut alls. Tio dagar efter utsatt datum föddes hon. Förmodligen blev det för trångt där inne i magen. Drygt fyra kilo barn kräver utrymme. Så. Ingen idé att klaga över att hon fyller år sent på året. Inte till mig i alla fall.

I dag var det dags för lite Luciafirande. För yngsta dotterns klass. De skulle lussa på gymnasieskolan här i byn. Jodå. Det finns en gymnasieskola här. Den är inte stor. Alls. Men den finns.

De sjöng. Fortare och fortare. Tungorna slog nog både en frivolt och knut på sig själva när det blev dags att sjunga Tipp tapp. Eller som det mer lät - Tippapptippapp. Men de var duktiga. Väldigt duktiga. Efter lussandet bjöds det på sedvanligt fika.
 

  
Julmust, pepparkakor och lussebullar. Aldrig smakar väl fika så bra som efter ett uppträdande.