Ny adress

Funderar ju som sagt på att flytta. Vad tror ni om det här? Kan vi bo så? Lämna gärna en kommentar på nya stället.

Sur

Är jag nu. Väldigt sur faktiskt. Tydligen finns det en gräns för hur många bilder man får ladda ner till Blogger. Om man inte vill betala. Jag vill inte betala. Jag har uppenbarligen laddat ner min "kvot" nu. När man laddat ner sin kvot uteblir inte bara bilderna i inläggen. Möjligheten att fixa med texten försvinner också. Så. Ja. Jag är sur! Funderar starkt på att byta plats. Packa ihop och dra. Flytta från Blogger till..... Ja, jag vet inte. Än.

Hjälp mig

Tittade på Mot alla odds, svt, nu i kväll. Igen. Om jag bortser från att det finns deltagare jag tycker mindre bra om. Och ja,det är fortfarande samma person/personer. Första intrycket har inte förändrats, tyvärr. Men om jag bortser från det. Nu i alla fall. Under kvällens avsnitt fanns det en tanke som återkom, gång efter gång. Vad är det som gör att vissa människor har så svårt att ta sig förbi de mentala spärrar som kan finnas? Är det oviljan att tänja på sina egna gränser. Rädsla för vad som kan hända? För djupt rotade spärrar? Oförmåga att faktiskt se spärrarna? I ärlighetens namn tror jag inte att svaret är helt enkelt. Varken svart eller vitt. Faktiskt. Men en teori har jag. En liten en. Kan det vara så att omgivningen hjälper till att bygga upp dessa spärrar? Naturigtvis helt omedvetet. Förmodligen av ren och skär omtanke. Och kanske en hel del tycka-synd-om-mentalitet. Att hjälpa en människa är bland det svåraste man kan göra. Att hjälpa utan att stjälpa. Om man dessutom tycker synd om den man ska hjälpa är det lätt hänt att det blir tokigt. Tro mig. Jag vet. Att se en människa kämpa för att få tag på den där flärpen till blixtlåset tex. Hur lätt är det inte att plocka upp flärpen och lämna över den till den kämpande? Det ser ju så svårt ut. Det är väl onödigt att bara stå och titta på. När man kan hjälpa till. Att i det ögonblicket tänka ett steg till. Och vänta. Det kan göra stor skillnad för självkänslan. Att efter lite, eller mycket, slit faktiskt klara av en sak själv. Som man aldrig tidigare klarat.
Vi hjälper små barn att lära sig gå. Vi håller i handen. Vi finns i bakgrunden för att ta emot. Tills balansen finns där. Sedan får barnet lära sig att lösa de problem som kan uppstå efter vägen. Vi krattar inte grusgången. Vi dämmer inte upp bäckar. Vi stoppar inte trafiken. Vi finns i bakgrunden. Och hjälper till om det behövs.
Ett barn som föds med ett funktionshinder är det inte synd om. Ett barn med funktionshinder som aldrig får testa sina gränser är det synd om. Det blir ett barn som sällan får uppleva känslan av att ha klarat något "omöjligt". En begränsad människa. Som någon annan satt gränserna åt. Vart tar "att tro på sig själv" vägen då? Hur lätt är det att testa sina gränser när man inte har en genuin tro på sig själv? Får man inte möjligheten att misslyckas kan man heller inte lyckas. Tror jag i alla fall.

Än finns det lite kyla kvar

I ett tidigare inlägg visade jag det fina vedlager maken byggt upp inne. Efter ett dygn med många minusgrader ser lagret ut så här:

Ganska tomt va?! Som tur är har vi en hel vedbod ute som än så länge är ganska full. Ena tonårsdottern gick, på eget bevåg, ut mitt på dagen för att hämta in ved. Efter några vändor kom hon in. Det första hon sa var "det är inte mänskligt att vara ute nu".

Men alltså. Så kallt var det ju ändå inte. Då. Då var det bara -28,2.

Det är inte bara vi som gör av med ved. Det eldas. Överallt. Rökpelarna står som spön i backen kan man säga. 

Efter svampangreppet vi hade i huset för några år sedan lever vi med ett stort antal fel och brister som ingen verkar vilja ta på sig att åtgärda. Eller det är en sanning med modifikation. Någon har tagit på sig felen och sagt att de ska åtgärdas. Men när? Det undrar vi. Och den frågan har vi ställt ett antal gånger genom åren. Ett fel som blir extra tydligt vid idiotkallt väder är att vattnet inne på toaletten fryser. Visserligen bara det till handfatet men ändå. Det är väldigt irriterande. Maken har dock kommit på lösningen.

En slang och en rejäl kompressor senare så är isproppen löst. Eller rättare sagt tinad. 

Städdag

Andra tonårsdottern tyckte det var dags att städa rummet. Hur stökigt det var förstod jag först när hon kom ner. Iklädd varselväst och skyddshjälm!

Jag gör som många andra....

....jag pratar om kylan. För det blev kallt. Väldigt kallt. Även för oss norrlänningar. När termometern visar på -31,3 grader är det KALLT! Tonårsdöttrarna gör vad de kan för att hålla sig varma.

Jag nöjer mig med att elda. Hela tiden. Kakelugn och vedspis hoppar på stället. Maken springer gatlopp mellan vedbod och hus för att bygga upp ett vedförråd. Inne.

Jomenserruatt

Ibland får man infall att göra något nytt. Oftast är det bra. Men. Det finns gånger när man borde hålla sig till det gamla, göra som man alltid gjort. Fast det vet man inte innan man har provat. Så jag provade. Att göra muffins på ett annat sätt. Ena tonårsdottern ruskade på huvudet. Talade sakta och noga om för mig att jag gjorde fel. Hon. Hon som sällan bakar. Det är oftast andra tonårsdottern som får bakanfall. Men just hon talade om för mig att man MÅSTE smälta smöret innan man vispar ihop smeten. Hur hon kunde veta att jag inte gjort det?

Till mitt försvar vill jag säga att det stod i kokboken att man skulle vispa socker och smör tills det blev fluffigt. Det stod ingenstans att man skulle smälta någonting innan. Så det så! Och för den som undrar gick det alldeles utmärkt att äta muffinsen. Men hur jag och elvispen lät innan smeten var fluffig tänker jag inte gå in på.

Vi går mot vår. Det står att läsa i var och annan blogg numer. Tittar man på termometern verkar dock våren långt bort. -27,7 grader är inte direkt en temperatur jag förknippar med vår. Men alla minusgrader till trots. Vi går mot vår. Med stormsteg. Det har tonårsdöttrarna visat nu i veckan. Vad annat än takdropp, snödroppar och krokus vittnar om vår?

Japp! Studentmössor. De har ramlat in två stycken här. Men inte är det som det var förr. Allt man behövde göra för att beställa mössan var att prova ut "hattstorleken". Sedan bestämdes utseendet på mössan av vilken linje man gått. Nu är det annat. Man designar banne mig hela mössan själv. Vad vill du ha för mönster i mössan? Vad ska det stå, med vilken stil, färg och vart? Vilken färg vill du ha på "rosen" framtill? Vill du ha mobilficka i mössan? Inbyggda hörlurar? Ska det vara något mönster på det svarta bandet? Ska det vara något mönster någon annanstans? Inbyggd kamera? Vilken färg vill du ha på bandet mellan skärmen och mössan? Glöm för guds skull inte att uppge vilken storlek du vill ha för du kan inte byta. Hur många andra saker vill du passa på att beställa när du ändå håller på? Champagneglas? Solglasögon? Tuta? Ett liv? Eller varför inte ett välbetalt jobb? Det mesta verkar ju gå att lösa.

Nattlig gäst

Vi har en eller flera gäster som smyger runt utanför huset nattetid. Det är spår kors och tvärs.

Från ena sidan av gården.

Till andra sidan.

Lite här.

Lite där. Även på loggången.

Runt äppelträdet ser det ut som någon gått bananas fullständigt. Jag har spanat. Jag har lurpassat. Jag har väntat på att lampan vid ladugården ska tändas, det sitter en rörelsevakt på den. Jag har kastat ut en och annan brödskiva. Jo, jag vet. Kanske inte det smartaste. Men till slut blir man desperat. Man vill se djureländet. Inte bara en massa spår. Men vad händer med brödkanterna? För borta är dom. Varje morgon. Och lampan tänds. Ibland. Då rusar jag mot fönstret. Som en iller på råttjakt. Men får jag se något? Annat än spår alltså. Nopp! En kväll lyckades jag dock se en räv. Eller rättare sagt rumpan på en räv. Över en snödriva försvann den. Men i går kväll. Då. Lampan tändes. Den kan ha varit tänd ett tag. Jag rusade mot fönstret. Likt ett barn på julafton som ser en välbekant skugga utanför fönstret. Tänkte att nu, nu skulle jag minsann få se. Och nog såg jag. Spår. När lampan tändes för andra gången var jag beredd. Studsade mot fönstret. Och där. På loggången var den. RÄVEN! Skuttade lätt på tå iväg och hämtade kameran. Nu skulle det fotas. Genom fönstret. För att inte skrämmas.

Vad bra det inte blev. Men visst ser man att det är en räv? Visst gör man det?

Under jorden.....

.....har jag inte gått. Inte ens under snön har jag legat. Tappade helt enkelt lusten. Borta var den. Faktiskt har den inte riktigt kommit tillbaka än. Men. Det här går ju inte. Att ha en blogg och inte skriva. Så. Jag skriver några ord om vad jag gjort de senaste dagarna.

Jag har rullat köttbullar. Många köttbullar. Armen till trots. Jag menar. Vad gör man inte för sina barn?

Ja, jag vet. Dom är inte lika stora. På långa vägar. Men för att vara i stort sätt rullade med en hand ser de förbaskat bra ut!

Jag har fiskat. Med morbror som kom på besök. Det var nästan sol den dagen.

Jag fick en fisk. Inte morbror. Bara så ni vet. Men alltså. Jäklar i min lilla låda vad mycket snö det var. Lite synd att jag inte knäppte några kort från skoterspåret. Alla snötyngda träd som hängde över spåret skapade en sagovärldsliknande känsla.

Jag har haft vansinnigt tråkigt.

Och ja, då fotar jag dessa droppar. Men den DÄR bilden har jag inte lyckats ta än. Men så tråkigt som jag har så....

Jag har haft väldigt trevligt.

Jodå, det kommer en och annan artist även hit. Svårt att se vem det är?

Precis! Just han var det. Han med efternamnet jag aldrig lärt mig stava. Men nu. Nu kan jag. Efter en incheckning på fejsboken som gick så där (stavningsmässigt alltså) så sitter det. Vreeswijk. Jack Vreeswijk.

Äntligen onsdag

När man är skapt som mig är onsdag nästan den bästa dagen i veckan. Blod, sår, trauman och köttiga operationer på tv. Till familjens stora förtret visserligen. Men hallå! Det handlar om EN kväll i veckan. Att äta en god macka med ännu godare pålägg och dricka ett stort glas kylskåpskall mjölk till dessa program är vardagslyx. För mig i alla fall.

Flygande jägare

Vår altan är ganska hög. Flera meter på vissa ställen. Med snö på större delen av den. Det betyder att om något djur går dit syns det. Om det inte flyger. För några dagar sedan var det en räv och spankulerade på altanen. Jag såg spåren. Sedan kom det lite snö. Spåren försvann.

När man då möts av det här.

Och det här.

Då börjar man fundera. Vem är mördaren? Hur kom han/hon dit? Hur kom han/hon därifrån? Utan att lämna så mycket som ett spår. Jag har tittat. Tittat lite mer. Sökt. Efter spår. Sökt lite till. Men icke. Inte så mycket som ett litet tåavtryck hittar jag. Verkar vara något för CSI.

Snabb var dom. CSI alltså. Jag hann bara in och sätta mig vid datorn så kom de flygande.

Ivriga att hitta förövaren. Skipa rättvisa. Åt den mördade. Eller?

Nja. Verkar inte riktigt så. De flög bara förbi. Visserligen lågt. Men de flög bara vidare. Mot nya uppdrag. Kan man tro.

Likt en cowboy från vilda västern försvann de i horisonten. Bakom snötäckta träd. Mindre vilda västern känsla med all snö. Men ändå.

Mot alla odds

Svt har börjat sända en serie som heter Mot alla odds. Serien sänds på tisdagar och började förra tisdagen. Jag hade sett trailern för programmet. En gång. Tänkte att det där ska jag se. Sedan glömde jag bort det. Tills i natt. Såg första avsnittet och vet inte riktigt vad jag tyckte om programmet. Det är alltså tio funktionshindrade vuxna människor som ska ta sig 150 mil. Från Victoriafallen i Zambia till Skelettkusten i Namibia. Självklart följer det med en guide (läs storviltsjägare) och en läkare. I den här serien röstas ingen ut. Vilket jag kan tycka är lite synd. Inte för att jag tycker om utröstningar. Men det är ett bra sätt för oss tittare att slippa titta på dryga, egoistiska och allmänt jobbiga människor.
Meningen är att de tio deltagarna ska samarbeta för att nå målet. För att kunna samarbeta måste man bland annat ha en skvätt av empati, en skvätt sunt förnuft och massor av tålamod. Självklart förstår jag att under extrema förhållanden reagerar inte alla helt rationellt. Det förstår jag. Mycket väl. Men alltså. Om man inte kan förstå att vissa blir tröttare än andra. Att olika funktionshinder påverkar olika. Hur ska man då kunna samarbeta?   

Guiden (läs fortfarande storviltjägaren) verkade helt oinformerad om deltagarnas olika behov och funktionshinder. Hennes pådrivande och ganska, bitvis, högt ställda krav kändes nästan omänskliga ibland. 

Efter första programmet kan jag dock känna en stor respekt för deltagarna. Vissa mer än andra visserligen. De ställer upp i ett program som lätt skulle kunna tas för en freakshow. Vilket det inte är. Inte det jag sett i alla fall. Ett program som låter deltagarna testa sina gränser. Stundtals faktiskt spränga gränser och fördomar. Ett program där de får sitta i tv-rutan och prata om sitt privatliv. Om sitt funktionshinder. Kom på mig själv flera gånger under programmets inledning. Jag hörde inte vad som sas. Jag tittade men lyssnade inte. Jag satt och funderade på vad var och en av deltagarna hade råkat ut för. Som om det var viktigare än själva programmet. På tisdag sänds avsnitt nummer två. Då ska jag titta. Och lyssna. Hela programmet igenom.    

En mix av lite av varje

Jag slogs av hur internationellt vårt hem har blivit de sista dagarna. Plockade undan efter middagen och hörde amerikanskan prata i telefon. Naturligtvis via datorn. Som man gör nu för tiden. Hörde hur spanskan flödade ut i köket. Strax innan var det engelska som pratades. Samtidigt som svenskan ständigt låter. I bakgrunden.

I går gjorde jag något som jag inte gjort på väldigt många år. Jag besökte ett berg i en lite större stad inte helt nära oss. Det gäller ju att visa amerikanskan lite av Sverige.

Men jag vet inte jag. Om det är så mycket att se. När man bor i New York. Och kommer från Florida. Jag menar. Allt är så litet här. Fast vi har en fantastisk natur. Det har vi. Med alla berg och dalar. Och all skog.

Och en kustlinje nära inpå.

Vi stannande till vid den Thiländska paviljongen. Jag vet inte om det var paviljongen eller de snötäckta lägdorna som var mest fascinerande. Personligen tycker jag paviljongen.

I morgon ska vi åka skoter. Till en liten tjärn. Och grilla korv. Sedan ska vi gå på café. Och fika. Vad är det mer man borde göra/uppleva när man är i Sverige?

Kvällspromenad

Vi har ingen hund längre. Det är tomt. Och all lust att röra på kroppen försvann med Äsch. Men nu. Nu är det annat. Vi har hittat promenadsällskap. Jag och ena tonårsdottern.

En liten hund. Och en liten häst. Kvällen till ära fick myndige sonens flickvän följa med. Och provgå med hund. Ja, jag vet. Hon går mitt i vägen. Kommer man från New York ter sig nog våra vägar som rena ödemarken. Totalt riskfria liksom. Det kom en liten kommentar om att hon upplevde det som lite skrämmande. För att det var så mörkt. Hmpft. Det är ju lampor längs hela vägen.

I morgon ska yngsta dottern ta med sig amerikanskan till skolan. För att visa upp henne. Typ. Fast hon är listig den lilla dottern. Säger att det kan vara bra för de andra eleverna (och lärarna) att höra hur det låter när någon pratar engelska på riktigt.

Jodå, jag har kommit hem.

Efter en lång söndag. En söndag som var så lång att den hotade måndagen. Efter den långa söndagen kom vi faktiskt hem. Men innan vi lämnade den gröna ön bakom oss tog vi en sväng "på stan". För lite sista-minuten-shopping. Presenter skulle köpas. Viktiga sådana. Till yngsta dottern, en och annan pojkvän och oss själva naturligtvis. Vilka har inte gjort rätt för presenter om inte de som gått fötterna av sig under tre dagar? För gått har vi gjort. Kors och tvärs. Gata upp och gata ner. In i en park och ut igen. Till och från pubarna. Trots att vi gått samma gata trehundratjugosju gånger upp och ner var det inte förrän sista dagen jag såg dom.

Lyktstolparna. De var väldigt fina. Speciellt om man jämför med de vi har här hemma. Det är inte så konstigt att jag inte såg de tidigare. Faktiskt inte konstigt alls. Om man inte ville komma in och lukta konstigt. Eller konstigt och konstigt. Skit helt enkelt. Hundskit. Det är inte många som plockar upp efter sina fyrbenta vänner kan jag tala om. Jag vet. Pratar av egen erfarenhet.

Vi lämnade ett gråmulet Irland bakom oss när vi klev in på flygplatsen. I tid. Och det var tur. Vi behövde lite tid. Först var vi tvungna att packa om lite. En väska vägde lite för mycket. Sedan skulle vi ju passera säkerhetskontrollen. För er som hänger här rätt ofta så vet ni förmodligen hur det gick när vi skulle lämna Sverige. Det pep! I ett. Den här gången tänkte jag ta av mig allt som kunde pipa. Gjorde succé som nakenvandrare genom metalldetektorn. Skämt och sido. Men jag tog av både skor och tjocktröja. Och det pep. Japp! Det gjorde det. Men jag behövde bara vända om och gå igenom en gång till. Då gick det bra! Hahaha!!

Vi hann faktiskt sitta still och bara vänta ett tag också. Innan vi äntrade planet. Som passagerare nummer fyra, fem, och sex. Bra jobbat av tre trötta.

Att flyga kvällstid är inte speciellt intressant när man väl kommit ovan molnen. Det är mest svart då. Väldigt svart.

Vad kommer vi sakna då? Förutom all shopping. Publivet möjligtvis. Det var trevligt.

Och gott!

Då Blogger verkar driva med mig i kväll andvänder jag inlägget för att tacka Marina på Kreta för hennes besök här och önska henne välkommen in. Kul när nya läsare lämnar en rad efter sig! 

Lördag.

I dag stod en del shopping på schemat. Förvånad? Det borde du inte vara. Inte vid det här laget. Vi började på Jameson. Ett antal whiskyflaskor skulle inhandlas. Naturligtvis. Är man i Dublin bör man köpa med sig en och annan whisky. Har jag hört.

När flaskorna var inhandlade hoppade vi på en buss till ett köpcenter.

Ett ganska stort ett. Typ 170 affärer stort. Vi var inte in i alla affärer. På långa vägar.

Men nog shoppade vi allt. Det gjorde vi. Hur vi ska få med oss allt hem vet vi inte än. Misstänker att vi får spendera natten på att lösa problemet. Men nog borde 50 kilo räcka? Det är den vikt vi får ta med oss hem.

När vi gått omkring här i Dublin har det slagit mig hur många kyrkor det finns. Typ varje kvarter har en kyrka. Och det är inga små kyrkor.

Alla i sten. Stora grå stenkyrkor. Till och med sjukhuset är byggt i sten. Med taggtråd utanför fönstren.

Det såg tråkigt ut.

Kvällen tillbringade vi i hotellbaren. Skrattandes. En glad irländare (?) kände att han ville förverkliga vår vistelse här och erbjöd sig att knäppa ett kort på oss alla tillsammans. Han knäppte minst tio kort. Alla lika suddiga. En suddig bild på denne glade man får avsluta dagens inlägg. Jag måste börja vika och pressa ner kläder och annat i resväskorna.

Jag tror faktiskt han skickar en stor kram till er läsare.

Som utlovat.

Vi lämnade hemmet tidigt. För att ha tid på oss. För att inte behöva stressa för att hinna med planet. Efter några nödvändiga stopp i en lite större stad inte helt nära oss låg vi bra till i tiden. Vi skrattade och pratade. Allt var frid och fröjd. Vi stannade i Tönnebro för att äta lite mat och köpa nya torkarblad. Att köpa torkarblad gick bra. Att byta dom var värre. Mycket värre. Tonårsdöttrarna kämpade och slet. Ena tonårsdottern fick dit bladet. Bak och fram. Andra tonårsdottern fick nästan dit bladet. Sen satt det fast. Tokfast. Efter fnitter, skratt och en hel hög mindre vackra ord stoppade jag en man som kom ut från macken. Frågade om han var bra på att byta torkarblad. "Det här fixar vi" svarade han. Ganska snart stod det klart att fästena var fel. Inga andra följde med. Som tur var hade vi inte slängt de gamla. Efter lite brytande och trixande fick jag löst de gamla och vips satt de nya på plats. Fortfarande i god tid rullade vi vidare söderut.
Strax före Uppsala stannade vi och bytte chaufför. Ingen av tonårsdöttrarna ville köra förbi Stockholm. Va? Som om det skulle vara några problem. Det är väl bara att följa skyltarna. Eller? Vi kan säga så här. Det är många bilar på vägen kring halv fyra på eftermiddagen. Väldigt många bilar. Det tog drygt en och en halv timme att passera Stockholm! Bitvis stod trafiken helt still. Länge. När vi stod i bilkön sa jag vid ett tillfälle att det förmodligen såg lite roligt ut med all snö på vårt biltak. Inte en snöflinga så långt ögat nådde men ändå hade vi ca en dm snö på taket. Strax där efter blev jag tvungen att trycka till lite på bromspedalen. Försökte bromsa mjukt med orden "jag vill inte ha ner snön över rutan". Vid nästa inbromsning lät det bara swosch samtidigt som all snö vräkte ner över rutan. Vi lämnade en fin snöhög efter oss.
När vi äntligen hade passerat Stockholm började jag inse vår brist på tid. Nu fick det verkligen inte hända något mer. Jag kryssade fram mellan alla bilar och lastbilar. Med 40 minuter till godo innan gaten stängde parkerade vi bilen. Lagomt stressade. Kan man säga. I säkerhetskontrollen tog det stopp. Jag gick inte igenom. Det pep! Efter kroppsvisiteringen var det dax för skokoll. Ena foten fram på någon manick. Pip! Av med skorna. Fram kom en annan kvinna med en metalldetektor. Svepte den över mitt underben. Pip! Vad f#n? Jag har verkligen ingenting av metall i mitt ben. Hon hämtade en ny detektor. Puh! Inget pip längre. Skorna klarade sin undersökning galant. Nu var det verkligen bråttom. Taxfreeshoppingen fick utebli. Det var bara att sätta kurs mot gaten. Vi hann med men det var inte mer än så.

I dag har vi shoppat. Big time! Lite presenter till de som är kvar hemma. Men mest en hel del till oss själva. Myndige sonen har arbetat så vi fick sällskap av hans flickvän. Det betyder att vi har fått praktisera våra engelska kunskaper. Hur bristfälliga de än må vara. Flickvännen är nämligen från USA. Alltså inte svensktalande. Alls. Det går men jag kan tänka mig att hon många gånger skrattat hysteriskt inombords. Förmodligen lika mycket som vi skrattar när hon försöker prata svenska. Svenska uppläst ur Swedish phrase book and dictionary. Det står hur man ska uttala orden. Öl på flaska blir url poa flahs-ka.

Vi har landat!

Efter en hel del strul landade vi till slut, på den gröna ön. En mer utförlig novell på resan kommer. Om att åka i tid. Att försöka se vägen. Att ta sig fram. Att nästan komma för sent.Jag lovar.
Timmen är sen. Tant är lite trött på ena ögat. Det blir ett snabbt inlägg.

Middagen intogs ganska sent. På irländsk mark.

Inga små portioner där inte!

Efter middag bör man besöka en pub eller två. Vi besökte en, det räckte liksom.

Självklart hade sonen hittat en Älgöl!

Nu är det ruskigt nära!

I väntans tider.

Tänk. I morgon den här tiden sitter jag i samma rum som myndige sonen. I samma rum! Nästan på dagen 13 månader senare. Liksom. Att man inte gått sönder. Fallit till golver i en blöt pöl. Av saknad. Men man gör inte det. Man går vidare i livet. Med myndige sonen i ett annat land. Man hittar en vardag. Man lär sig leva utan. Men ändå med.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa föräldrar som mist ett barn. Alltså inte till en annan stad eller ett annat land. Utan verkligen förlorat ett barn. Dessa föräldrar skulle med all säkerhet ge vad som helst för att få ha sitt barn kvar. Oavsett om barnet bodde i ett annat land. Då kunde de hälsa på. Prata. Se. Följa barnets väg in i vuxenlivet. Kanske är det vetskapen om alla dessa föräldrar som gör att jag inte faller i hop. Att jag kan se positivt på myndige sonens bortavaro.
Jag kommer njuta av varje sekund vi tillbringar tillsammans. Var så säker! 

Utvecklingsbar.

Tänk vad betydelsefullt ett enda litet ord kan vara. Utvecklingsbar. Smaka på ordet.         U t v e c k l i n g s b a r. Visst är det bra! Ett ord som beskriver ALLA människor. Oavsett. Det är verkligen så. Alla människor är utvecklingsbara. På sitt sätt. På sin nivå. Så är det.

Fullmåne.

Natten mellan söndag och måndag var det alldeles stjärnklart på himlen. Och fullmåne. Det är så fantastiskt att stå ute mitt i natten och titta på månljuset som skapar skuggor på både träd och byggnader. Synd bara att jag inte övat på att fota i mörker. Det hade blivit väldigt fina och effektfulla bilder. De bilder jag tog blev allt annat än just det. Men skuggorna syns. Det gör dom.

Nu är vi incheckade och biljetterna utskrivna. Börjar så smått fundera på vilka kläder som ska packas ner. Om jag ska packa några kläder. Att resa med lätt bagage börjar få en ny innebörd. Man kanske ska handla kläder på plats. Åka med tom resväska och komma hem med en packad väska. Full med fynd. Men om man inte gör några fynd då? Duger det att gå på pub iklädd endast hotellets handdukar? Kan hända att det skulle fungera. Men jag klarar inte det. Att visa mig i handdukar. På offentlig plats. Några gamla trasor får nog följa med. Påutifallattom. Liksom.  

Tillbaka till verkligheten.

Trettonhelgen är avklarad. Maken och jag var på premiärfiske på en liten sjö inte helt nära oss. Hur det gick med fångsten kan vi lämna utan några större omnämnanden. Tycker jag. Maken tycker säkert att man bör nämna hans fångst. Vännen (fiskdödaren) tycker säkert att hennes fångst bör nämnas. Jag tycker att vissa saker mår bäst av att lämnas osagda.

En dag i friska luften avslutas bäst i glada vänners lag. Vännen (fiskdödaren) och vännens man bjöd på en fantastisk tre-rätters middag. Det mesta antingen närproducerat, egenplockat eller egenskjutet. Visst är det lite coolt?! Egenskjutet. Av vännen (fiskdödaren).

Det var mycket snö kring den lilla sjön. Väldigt mycket.

Bilresan dit. Ja, vi åkte faktiskt bil. Inte skoter. Kanske var det lika bra det. Att vi åkte bil alltså. Isen var tunn. Vattnet på isen djupt och snön på isen ännu djupare. Nåväl. Bilresan dit var vacker. Mängder av snö på alla skogens träd. Höga snövallar. Bitvis så höga att det kändes som vi åkte i en igloo.

I morgon börjar skolan igen. Jag börjar inte jobba i morgon. Armen är inte på långa vägar bra. Ändå har den fått vila. Hela jullovet. Familjen har fixat och donat. Men ibland måste man göra saker själv. Och då har värken tagit ny fart. Nattsömnen är fortfarande störd. Att det ska vara så svårt att ligga still när man sover. Så. När alla återgår till vardagen åker jag till röntgen. Skulle mycket hellre jobba. Väldigt mycket hellre. Att gå hemma är inte min favoritsyssla. Och speciellt inte när man inte kan göra något. Dagarna blir fruktansvärt långa och tråkiga. 

JAAA!!!!

Ibland kan man inte låta bli. Att titta på hockey. Och tur är väl det. Småkronorna kan dom! Få igång hjärtverksamheten på tant till farligt hög nivå. Jösses! Det känns som jag gjort två träningspass i soffan under matchen. Hur ska man kunna sova efter detta?

Finns det hjärterum så finns det stjärterum.