Nu håller vi fingrarna för att det kommer en tomat också. Eller varför inte två.
I dag var det dags. Dags att plocka lite stygn. Äntligen. Tyckte ena tonårsdottern. Jag såg också fram mot det. Att få fixigrejsa lite. Klippa lite. Pilla lite. Men framför allt. Att få se hur det såg ut. Hur Herr Doktorn hade skurit och sytt. Det ena såret var betydligt längre än jag hade trott. Det andra. Ja, det var väl storleksmässigt som jag trott. Men. Det satt längre ner än väntat. Så en och annan överraskning fick vi. Jag och ena tonårsdottern. Tycker du det är läskigt med sår och sådant ska du inte skrolla ner. För nu kommer det bilder. Ett gäng. Med lite text naturligtvis. Som förklaring. Till vad jag gjort. Vad jag inte gjort. Men framför allt. Vad jag missade.
Vi börjar med en bild som är på lite avstånd. På en smal fot. Ena tonårsdottern skrattade åt foten. För att den var så smal.
Nu tar vi en lite närmare titt. På stygnen nedanför lilltån.
Och ja, stygnen sitter tajt. Väldigt tajt.
Jag plockade bort det första stygnet. Lätt! Sen kom andra. Lite pillrigare. Tredje var det nog bara tur att jag fick bort. Fjärde. Fjärde pratar vi inte om. Alls.
Nu snackar vi sår. Tio stygn senare ser det ut så här.
Jag tog bort ett stygn. Ett sketet stygn. Sedan la jag ner alla tankar på att plocka fler. Dom sitter djupt. Och hårt. Och dom är sydd genom såret. Inte över. Men nu ser jag det så här. Det är en styrka att veta när man ska ge sig. Det är sällan jag gör det. Ger mig alltså. Men den här gången gjorde jag det. För ena tonårsdotterns skull. Vi kryper till distriktssköterskan i morgon. Och önskar henne lycka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar