Ledig dag.

Jag är ledig på onsdagar. Hela dagen. Varje vecka. Det är skönt. Jag brukar plugga några timmar på förmiddagen. Sedan brukar det kunna bli lite dammsugning och tvättfixning. I dag blev det inte riktigt så.
I dag hade skolan jag jobbar på friluftsdag. Våra elever brukar vara med. På sina villkor. När andra elever åker skidor på längden och tvären eller glider runt på metallskenor i en rink åker våra elever spark, madrass eller skoter. Det brukar vara jag som håller med skoter. Jag jobbade alla dagar i veckan förr. Förr tog jag med mig skotern på jobbet när det var friluftsdag. I dag tog jag med mig skotern på jobbet. Fast jag var ledig. Jag tyckte att våra elever skulle få åka skoter. Oavsett om jag jobbade eller inte. Att jag fick köra lite skoter i dag också var bara en bonus.
Kameran var med. Naturligtvis. Jag tog en tur till järnvägen. För att titta hur det såg ut där i dag. Insåg ganska snart att döden jag såg där i förrgår var färsk då. I dag såg jag en massa hår där också. Det var en älg eller ren som dog. Helt klart!

Kan du se vilket djur det var? Klicka på bilden så blir den större. Det kanske är lättare att avgöra då.
När jag kom hem såg jag ett livs levande djur. Ett djur som jag till och med hann att fota. Kors i taket.

Vackra djur. Hästarna alltså. Synd bara att de stora är lite läskiga. Faktiskt ganska mycket läskiga. Tycker jag.

För några år sedan åkte jag bil genom byn. Precis som vanligt. I högra ögonvrån såg jag något som inte stämde. Något var fel. Frågan var bara vad. Jag vände bilen. Nog var det något som var fel allt. I trädgården hos min kollega nr 3 stod en häst. En stor häst. Hon hade ingen häst. Den hade gått igenom sin hage och hamnat på hennes gräsmatta. Trots min rädsal för stora hästar var jag tvungen att stanna. Tvungen att ta reda på hästen. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om hästen blev påkörd på grund av att jag inte vågade ta tag i den. Aldrig! Med darrande ben och svettiga händer tog jag tag i grimman och höll i. För kung och fosterland. Hästskrället var stor. Jäkligt stor. Om hon ville bli av med mig behövde hon bara resa upp huvudet lite högre. Jag stod redan på tå för att nå. Tack och lov för mobiltelefoner säger jag bara. Medan jag stod där och darrade ringde jag upp ägaren. Talade om vart hästeländet stod samt att det var bråttom nu. Kan säga att ägaren gjorde allt för att låta mig plågas. Det tog en evighet innan hon kom. En evighet! Paniken ökade för varje sekund. Tänk om hästen skulle trampa ner mig. Jäklar vad ont det skulle göra. Eller om den skulle springa rätt på bilen. Bilen där mina barn satt. Makalöst. Alltså makalöst vilka historier man kan tåta ihop bara för att man är rädd.